Du är här: Skip Navigation Links > ARKIV > Reportage > Fejans historia
GÄSTBOK

Fejan

Ön Fejan, en halvmil öster om Rådmansölandet, var målet för Rö hembygdsförenings sommarutflykt 2013. När jag förberedde det jag skulle berätta för deltagarna samlade jag på mig en hel del information om ön och vad som hänt där genom tiderna - alldeles för mycket för att trötta deltagarna med under utflykten. Det materialet har jag samlat i den här lilla uppsatsen som kanske kan vara intressant för någon.

Skärgården utanför Rådmansö

Häradsekonomiska kartan från 1906 med några platser som nämns i uppsatsen särskilt utmärkta

Ön är inte stor, 1½ km lång och 800 m bred, och var en gång för inte så länge sedan två öar. Fortfarande i slutet på 1800-talet talade man om Norr- och Söder-Fejan, men då hade öarna hängt ihop några hundra år. De första fasta innevånarna kom till Fejan efter att man 1853 genomfört laga skifte i Tjockö by, som förutom ön Tjockö omfattade mängder av öar och skär ända ut till Söderarm. Olof Lundin flyttade till Norra Fejan i mitten av 1850-talet med sin familj och sina hus. Något senare flyttade Jan Petter Jansson och hans familj också från Tjockö och bosatte sig på Södra Fejan.

Den mest dramatiska perioden i Fejans historia hör emellertid ihop med den sista stora koleraepidemin i Sverige, som inträffade sensommaren 1894. Koleraepidemier hade härjat tidigare flera gånger under 1800-talet, men nu var det dags igen.

Kolera sprids som bekant i förorenat vatten och har ett mycket hastigt förlopp. Några timmar eller dagar efter att man blivit smittad får man häftig diarré och ibland kräkningar – kolerabakterien verkar genom att avsöndra ett gift som får tarmen att utsöndra vatten i stället för att ta upp vatten som på en frisk människa. Det sker så dramatiskt att patienten kan förlora upp till tjugo liter vätska på ett dygn, vilket leder till cirkulationskollaps och att patienten dör. Utan behandling är dödligheten omkring 50 %.

I slutet på 1800-talet hade läkarvetenskapen gott grepp om kolerans orsaker och behandling – det gällde förstås att hela tiden ersätta den förlorade vätskan och att slå ut bakterierna i tarmsystemet. Utan antibiotika var man hänvisad till olika sorters antiseptiska medel, men det fungerade hyggligt ändå. I Sverige hade vi en myndighet som ansvarade för bland annat smittskyddsfrågor, Medicinalstyrelsen. Det var den som uppmärksammade de återkommande utbrotten av kolera och drev igenom karantänsbestämmelser. Ankommande fartyg från kolerasmittade platser skulle ligga 48 timmar innan de fick fortsätta till svensk hamn. Blev ingen sjuk ombord under den tiden fick man fortsätta till sin destination, annars måste man gå till en karantänsanstalt där det fanns sjukhus och sjukhuspersonal. Det fanns bara två karantänsanstalter i Sverige på 1890-talet, Känsö i Göteborgs skärgård och Fejan.

Sommaren 1892 drabbades bland annat Hamburg och Ryssland av koleraepidemier och Medicinalstyrelsen visade då en berömvärd handlingskraft. Den 31 augusti fattade man beslut om att arrendera mark på Fejan och bygga en karantänsanstalt där.

Detaljkarta 1895

En detaljkarta över karantänsanstalten 1895. Kartan upprättades när staten köpte den mark man tidigare arrenderat av Olof Lundin. Lantmäteriets Historiska kartor, akt 01-RÅD-148.

Tre veckor senare (!) stod den klar, med ett sjukhus i två våningar, personalbostäder, kök och utrymmen för desinfektion mm. Däremot var det sämre med utrustningen – det fanns betydligt mer redskap för trädgårdsskötsel än för sjukvård.

Vy från söder 1895

Vy från söder 1895. Närmast ett torkskjul utan väggar, till vänster i bakgrunden läkarbostaden "Kongovillan", rakt fram köket, och till höger gamla sjukhuset "Wasa". Framför det ett hus som innehöll tvättstugan och en lokal för desinfektion. Bakom torkskjulet syns toppen av två tält och taket på ett magasinshus. Bild från Uppsala Universitets bilddatabas.

Det blev dock inget utbrott 1892 och inte heller 1893, men den 2 juli 1894 på förmiddagen förklarade Medicinalstyrelsen att S:t Petersburg var kolerasmittat och utnämnde på eftermiddagen läkaren Carl Erik Waller till karantänsläkare på Fejan. Waller tog med sin hustru Elisabet (!), som väntade barn fast de kanske inte visste det ännu, kastade sig ombord på ångaren Norrtelje (en föregångare till ”vår” Norrtelje som byggdes först 1900) klockan tre och var framme i Kapellskär vid sjutiden. Där fick han låna en roddbåt och rodde sedan sig och sin hustru de tre distansminuterna till Fejan, där de var framme vid niotiden på kvällen och kunde installera sig i ”Doktorsvillan”, som egentligen skulle ha satts upp som missionsstation i Kongo 1892 men exproprierades när den låg som byggsats på kajen i Stockholm. Före Wallers ankomst bestod hela bemanningen på karantänsanstalten av karantänsmästaren Andersson, som tydligen skickats dit någon annan stans ifrån, för han står inte i Rådmansö församlings kyrkböcker.

C E Waller

Porträtt av Carl Erik Waller. Bild från Uppsala Universitets bilddatabas.

Halv fem på morgonen den 3 juli ankrade ångaren ”von Döbeln” på redden utanför karantänsstationen och befälhavaren roddes i land. Von Döbeln var ett fartyg om 666 BRT, 10 m längre än den Norrtelje som fortfarande kan ses i Norrtälje. Jämförd med dagens monsterfärjor skulle den förstås ha sett ut som en livbåt. Fartyget var byggt 1876 och gick i passagerartrafik S:t Petersburg - Helsingfors - Hangö - Åbo - Stockholm. Kaptenen berättade att han hade 117 passagerare och 29 besättningsmän. Av passagerarna var en döende i kolera och hur många smittade det fanns ombord visste ingen.

Waller roddes ut till fartyget och kunde direkt konstatera att det handlade om kolera. Patienten, Mr. Thomas Bleiben från Birmingham i England, uppvisade alla symtom på långt gången kolera. Waller frågade om någon annan ombord känt några symtom, men fick undvikande svar. Saken var den, att den 50 man starka kören Orphei drängar från Uppsala varit i S:t Petersburg och uppträtt för självaste tsaren, festat rejält i en månad och denna dag fortfarande var duktigt bakfulla. Att de inte kände sig i toppform kan man förstå, men ingen av dem ville väl riskera att bli klassad som kolerasmittad med allt vad det kunde innebära av tvång och obehagliga behandlingar. Waller såg dock igenom undanflykterna och klassade deras illamående som ett resultat av ”olämplig diet i mat och dryck”.

Bleiben roddes i land, men dog klockan 9 på förmiddagen trots Waller fruktlösa försök med kamferinjektioner och konjak. Han lades i magasinet vid bryggan där Waller desinficerade både liket och sängkläderna med kvicksilverklorid. Liket obducerades, prover skickades till Stockholm, och sedan begravdes Thomas Bleiben på Skeppskär, en stenig holme öster om Fejan, där man senare reste en prydlig gravsten som fortfarande står kvar. Begravningen skedde på natten för att ”inte uppröra de övriga passagerarna”, och som det föll sig fanns en av sångarna som var prästvigd och kunde förrätta begravningen. Några förberedelser i form av gravplatser och liknande hade Medicinalstyrelsen inte tänkt på. Senare inrättades dock en kolerakyrkogård på Kapellskärsskäret alldeles utanför Kapellskär.

Thomas Bleibens grav på Skeppskär

Thomas Bleibens grav på Skeppskär. Inskriptionen lyder "Thomas Bleiben of Birmingham. Born April 3d 1833. Died July 2d 1894. Ps. 31 v. 5. Into thine hand I commit my spirit. Thou hast redeemed med, O Lord God of truth. (Dödsdatum är en dag fel! Han dog den 3 juli.) Bild från Uppsala Universitets bilddatabas.

Nu var det ”skarpt läge”, och Waller begärde samma dag hjälp från Stockholm. En ångslup för att slippa segla eller ro patienter i land och döda till Kapellskär, sjuksköterskor, en hushållerska, pigor och vaktmanskap vill han ha. Medicinalstyrelsen skickade faktiskt allt detta, men också en ny läkare som skulle vara överordnad Waller – hans inte alltid underdåniga brev till Medicinalstyrelsen straffade sig.

Fejans brygga 1895

Fejans brygga med ångslupen Styrbjörn 1895. Mannen på bryggan längst till vänster är Waller. Rakt fram syns gamla sjukhuset Wasa (von Döbeln var ännu inte byggt) och till höger vaktmanskapets förläggning med fyra lägenheter. Bild från Uppsala Universitets bilddatabas.

Samma dag fördes ytterligare sju smittade i land och isolerades på sjukhuset. Sedan blev det bara fler – den 5 juli är 21 personer isolerade och den 9 dör nästa patient och begravs som den förste på Kapellskäret. Magasinet, eller ”likboden”, tas i anspråk som förläggning, och obduktionerna måste utföras utomhus. Det är högsommar, och massor av flugor samlas. Wallers försök att bli av med dem där de surrar mellan liket och honom fungerar inte, han försöker med kvicksilverklorid igen utan framgång, men så dränker han in den döde och sina egna armar med något som kallades lysol – det innehöll bland annat bensalkonklorid och ett antal andra ingredienser som i vår tid skulle få Kemikalieinspektionen att gå i taket. Och, till all lycka, det fungerade! Man anar Wallers obehag över att ha flugor som hoppade mellan ett koleralik och hans eget ansikte!

Nu började också ett offentligt uppträde i tidningarna som knappast underlättade Wallers jobb. OD:isterna skrev till allehanda tidningar och skildrade livet i karantän och ägnade sig åt studentikosa upptåg. Andra läkare skrev i tidningarna och kallade Wallers sätt att sköta uppgiften för ”barbari”. Kritiken riktade sig förstås också mot Medicinalstyrelsen, som försökte tysta den högljuddaste med tryckfrihetsåtal. Även Wallers överordnade i Medicinalstyrelsen gav sig på honom och kommenterade sarkastiskt hans önskemål om bättre förläggningar. Till sist, när koleraepidemin lagt sig, blev Waller anklagad av Medicinalstyrelsens kamrer för att ha slösat med pengarna: ”Varför behövs en brygga på Kapellskäret?” ”Behövs verkligen ett dass till på Fejan?” ”Ni kontrollväger väl det inköpta köttet?” ”Inte behövs väl brännvin till drängarna som tömmer latrintunnorna efter de kolerasmittade?” Den småsinte kamrerens anmärkningar underkändes till all lycka av Medicinalstyrelsen – Waller fick OK för sin insats. Kanske. För hans fortsatta karriär blev krokig – men rättvisan kom i form av Drottning Sofia, som övertalade Kung Oscar att satsa pengar han tänkt köpa en ny lustjakt för till att ge Waller ett stipendium för att studera sanatorievård utomlands. Han slutade sin läkarbana som ärad chef för ett av Sveriges första sanatorier, i Hålahult i Närke.

Sammanlagt passerade 196 fartyg med 4773 passagerare Fejan för att vänta de 48 timmarna. Bara två av dem (utöver ”von Döbeln”) bar på smittan – ”Hypatia”, som anlände den 13 juli och ”Wasa” den 12 augusti. Trettio kolerafall hann Waller behandla, av dem dog fyra – förutom två som var döda redan vid ankomsten. I september 1894 var faran över, men Waller hade kvar sin befattning som karantänsläkare på Fejan till 1896 – första barnet föddes i Stockholm 1895, så familjen behövde väl inte bo på Fejan hela tiden, men Skärgårdsstiftelsens informationsskyltar på Fejan uppger att han och hustrun tillbringade somrar och höstar här. Gratis sommarnöje?

1896 tillträdde en ny karantänsmästare på Fejan, Erik Axel Lundin från Stora Mellösa i Örebro län. Under hans tid kom en av Wallers idéer till verklighet; mellan 1906 och 1909 byggdes ett nytt, stort sjukhus i tegel på Fejan. Då var kolerafaran för länge sedan över, och det kom troligen aldrig att användas som sjukhus.

Nya sjukhuset 'von Döbeln'

Det nya sjukhuset 'von Döbeln', uppkallat efter den första kolerabåten.

Någon beslöt att uppkalla det gamla sjukhuset efter ”Wasa” och det nya sjukhuset efter ”von Döbeln”. Så hette de fortfarande när jag var här 1962 – 1964. Inte alldeles smakfullt kanske?

Det sista kända tillfället då ett fartyg låg i karantän vid Fejan var i juli 1927, då den norska ångaren Ransholm ankrade på redden med fyra fall av böldpest ombord. Vi vet inte hur det gick för de smittade, men enligt uppgift återhämtade de sig och kunde resa hem till Norge. Ransholm gick redan den 21 juli då inga nya fall inträffat.

Lundin stannade kvar som karantänsmästare till 1933, då han pensionerade sig och flyttade till Skeppargatan i Norrtälje. De sista åren på karantänstationen måste ha varit lugna; att klippa gräs, kitta fönster, städa i husen och vänta på en ny epidemi som aldrig kom. När Lundin flyttat lades karantänsstationen ned, och Staten stod där med en stor anläggning utan att veta vad man skulle använda den till.

Men händelserna ute i världen skulle ändra på detta. 1936 ledde de till ett nytt försvarsbeslut, som framför allt gick ut på att förstärka flygvapnet. När sedan kriget bröt ut 1939 förlade man kustartilleriets minskola hit. Hela skärgårdsbandet från Gräsö ned till Landsort fylldes efter hand med kustartilleriförband, och Fejan kom att falla inom det område som försvarades av spärrbataljon Söderarm, som hade sina pjäser längst ut i havsbandet. Hade det blivit krig hade man alltså ett permanent sjukhus på nära håll, fast som det blev användes byggnaderna i stället för utbildning under kriget.

Förläggningsmöjligheterna kom väl till pass i september 1944, när 30 000 balter flydde över havet i mer eller mindre bristfälliga farkoster. Genomgångsläger för flyktingarna inrättades bland annat på Fejan och i Furusund där flyktingarna läkarundersöktes och avlusades (en svår förolämpning mot många av dem). Efter hand slussades de vidare till andra läger inåt landet och sedan ut i samhället. Sverige hade ett enormt behov av arbetskraft under de åren, så integreringen verkar ha gått mycket smidigt. Under de första åren försökte Sovjetunionen genom löften och hot förmå dem att återvända, men minnet av den förfärliga terrorn under den sovjetiska ockupationen 1940-41 gjorde att de flesta valde att stanna kvar. Den svenska regeringen var vid den tiden skamligt undfallande och skickade tillbaka 160 flyktingar som var särskilt förhatliga för regimen i Sovjet – det råder ingen tvekan om att de flesta av dem som frivilligt eller av tvång återvände omedelbart blev avrättade eller i bästa fall hamnade i Gulag. Hur många flyktingar som passerade Fejan vet vi inte, men i Furusund var de omkring 800.

På 1950-talet inrättade Sjövärnskåren – som då var en del av Flottan som sysslade med ungdomsutbildning - en sommarskola på Fejan. Sjövärnsaspirant kunde man bli vid 15 års ålder, och utbildningen bestod i tre månadslånga sommarkurser vid någon av de många aspirantskolorna och vinterkurser i hemorten däremellan. Sjövärnsaspiranten fick lära sig stå i givakt och marschera, segla, navigera småbåtar, slå knopar och splitsa, och att signalera med ljusmorse. Vid festliga tillfällen var man klädd i ”Kalle-Anka-kostym” som flottans uniform med blåkrage och rundmössa kallades, men annars i flottans blå kypert med båtmössa. Sjövärnsaspiranterna bodde i ”von Döbeln” i flottans tvåvåningssängar. Lokalerna var så stora som de var, så hade man tur (som jag) så hamnade man i ett av åttamanslogementen, annars i ett av de större – totalt bör det ha varit ett sextiotal aspiranter och ett tiotal befäl på skolan. Man väcktes varje morgon klockan sex av revelj på trumpet, och efter uppställning skulle man springa ett terrängspår på 2 km avslutat med tvättning i havet – som höll så där 11 grader. Ett blött hår räckte dock för att bli godkänd av de medföljande befälen. Resten av dagen hade man lektioner och övningar, på kvällarna var det prov i morsesignalering.

Vinterkursen bestod i korrespondensstudier vid Försvarets brevskola – jag vill minnas att förutom navigering handlade det om organisationslära och fartygskännedom.

Efter den sista sommarkursen kunde man anmäla sig till ytterligare fyra veckors ”förmanskurs”, vilken man tillbringade på Sjövärnskårens patrullbåtar. För min del blev det genomsegling av Göta Kanal och sedan utomskärs genom Öresund till Karlskrona, där vi alla mönstrade av. Det hela var helt gratis, fast jag betalade ju tillbaka genom att vara sjöofficer i femton år!

Sjövärnsskolan på Fejan lades ned 1976, och sedan dess har von Döbeln stått tomt.

Parallellt med sjövärnsskolan fanns här under många år ett seglarläger för ungdomar som arrangerades av Föreningen Sveriges Flotta, en ärevördig sammanslutning instiftad av ingen mindre än Drottning Viktoria 1906. Deras seglarläger saknade helt den militära stuk som Sjövärnsskolan hade, deltagarna var nog i medeltal några år yngre, och som ett orosmoment fick även flickor delta i deras seglarläger. Annars saknades kvinnor i princip helt på denna del av Fejan, förutom ett antal ganska robusta damer i köket, och det lysande undantaget: skolchefens unga dotter, som jag tror alla aspiranterna beundrade. Regel 1 i uppförandekoden löd dock ”gå inte i närheten av skolchefens dotter om livet är Dig kärt”. Jag hörde aldrig talas om någon som vågade trotsa det förbudet.

Även Sveriges Flottas seglarläger lades ned på 70-talet – eleverna bodde i gamla sjukhuset ”Wasa”, och alla byggnaderna hade väl sett sina bästa dagar vid det laget. Så följde flera år när byggnaderna förföll allt mer och mest var ett huvudbry för Kungl. Fortifikationsförvaltningen: hur skulle man bli av med dem och det ganska rejäla stycke mark staten ägde i norra och södra änden av ön?

1971 – 1996 fanns här en sjöräddningsstation under ledning av legendaren Harry Sjöblom (1924-2003). Han gick i pension på 1990-talet och efterträddes av sonen Olle, som senare flyttade med räddningsstationen till Räfsnäs.

1994 fick Skärgårdsstiftelsen arrendera Kronans mark och byggnader på Fejan. I deras regi rustades alla hus utom ”von Döbeln” upp, och nu finns ett vandrarhem i gamla sjukhuset, en ”sjökrog” i den utbyggda likboden vid bryggan och konferensutrymmen i flera andra hus.

2011 gjordes en utredning om vad Fortifikationsverket (som det numera heter) skall ta sig till med all mark och alla anläggningar i skärgården man inte längre behöver. Utredningen ger inget besked om vad man skall göra med Fejan, men vill någon bjuda på det så är man säkert intresserad. Man uppskattar att det skulle kosta 5 – 10 miljoner att sätta von Döbeln i skick, så för min plånbok är det inget intressant.

Björn Bergström

Källor

Erling Matz: ”Sista striden mot koleran, eller den envise doktorn på Fejan”, STF:s årsbok 1994

Manfred Olsson: ”Karantänsanstalten på Fejan”, Vaxholms Fästnings Museii vänners årsbok (okänt år)

Ester Jansson: ”Furusund och dess flyktingläger 25/9 - 28/10 1944”: http://leht.se/Furusund/Lottorna.html

Fejans Skärgårdskrog och konferens’ hemsida: http://www.fejan.se/sidor/om-fejan.aspx

Skärgårdsstiftelsens hemsida: http://skargardsstiftelsen.se/omrade/fejan/

Smittskyddsinstitutets hemsida: http://www.smittskyddsinstitutet.se/sjukdomar/kolera/

Fortifikationsverket: ”Skärgårdsutredningen”: http://www.fortv.se/Documents/Om%20oss/Publikationer/Sk%C3%A4rg%C3%A5rdsutredningen%20med%20bilagor.pdf

Lantmäteriets Historiska kartor: Karta och beskrivning av Tjockö 1:12 1895-12-18 (01-RÅD-148)

Lantmäteriets Historiska kartor: Laga skifte i Tjockö by 1853 (A81-33:3)

Webbsidan http://www.faktaomfartyg.se/von_dobeln_1876.htm

Wikipedia: Artikel om Fejan: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fejan

Kyrkböcker för Rådmansö och Norrtälje församlingar (SVAR och Arkiv Digital)

Uppsala universitets bildkatalog: http://app.ub.uu.se/epub/bildsok/searchresults.cfm?q=&genre=&namePartFamily=Waller&namePartGiven=Carl+Erik&namePartNumber=&roleTerm=&title=&dateCreatedStart=&dateCreatedEnd=&abstract=&subject=&internalID=&autID=1677&sort=title

Egna hågkomster och tips från örlogskapten Claes-Göran Dahl, Sollentuna

Sidan först publicerad 2013-07-08