Du är här: Skip Navigation Links > ARKIV > Reportage > Torpinventering 15/5 2014
GÄSTBOK

Torpinventering 15/5 2014

en 15 maj åkte Ann Britt och Björn ned till Beateberg, mest för att Ann Britt inte kunde vara med på den förra inventeringen, med det försvunna torpet Kolboda i siktet. Praktiskt nog var alla vägbommar öppna, så vi kunde åka bil hela vägen.

När man försöker mäta in platser i gamla kartor och överföra läget till en modern karta blir det alltid osäkerheter; man skall nog vara belåten om man vet på 100 meter när var man skall leta. När vi kom fram till vägskälet där vägen från Svenstorp möter vägarna från Söderhall och från Gullbergby gissade vi först att torpet legat söder om Söderhallsvägen, men där fanns bara ett berg med ett pampigt gränsröse mellan Rö och Kårsta socknar.

Fyra mansbördor sten...minst!

Här slutar Beateberg i Rö och Söderhall i Kårsta börjar.

Så letade vi i stället norr om Söderhallsvägen och hittade snart nog flera nedrasade stengärdesgårdar och en kulle som såg ut som en typisk övervuxen skorstenshög.Vi petade försiktigt i skorstenshögen utan att hitta annat än gråsten, men så vände vi oss om och fann att vildsvinen gjort jobbet åt oss! I den uppbökade marken fick vi syn på mängder av tegelskärvor och blev därmed säkra på att vi hittat Kolboda.

Spår av torparnas mödor

Stengärdesgård vid Kolboda

Torpet övergavs 1860, så vi hade egentligen inte väntat oss särskilt mycket, men torparna i Kolboda har flyttat väldigt mycket sten och lagt upp i gärdesgårdar runt sina hus, och dem är det svårt att missa! Stället ligger nu i en halvgammal granskog, men gränsen till Kårsta och Söderhalls ägor går bara några tiotal meter därifrån, och där är skogen yngre.

Kolboda är platsen för den tragiska olyckan 15/2 1843, då torparens äldste son Anders Jansson vådasköt sin mor till döds. Han fick inget straff för detta, men han och lillebror Erik flyttade snart hemifrån och pappan överlät torpet till en annan torpare och blev själv dräng åt denne. Vilken tragedi!

Den tragiska notisen

Här står den tragiska historien i husförhörslängden.

Så åkte vi vidare mot Skärvik, där Björn redan varit när föreningen hittade en skorstenshög för ett par veckor sedan. Lustigt nog så tog Björn fel på vilken kulle han tittat på, och i stället hittade vi en skorstenshög till och en djup grop med vatten (som vår lilla hund tacksamt drack av). Det verkar alltså ha funnits minst två bostadshus i Skärvik, kanske mor och far till torparen fick ett eget hus. Kullarna ligger så där 50 meter från varandra, och vattengropen ett tiotal meter närmare vägen. Gissningsvis har gropen varit en brunn, som man grävt på tomten för att slippa gå den långa vägen ned till sjön för att hämta vatten.

Brunnen

Var detta Skärvikstorparens brunn?

Alldeles i närheten står en riktigt pampig ek och det ger ändå ett visst perspektiv att tänka att eken var gammal redan när man först byggde Skärvik på 1770-talet! Skärvik låg verkligen på en vacker plats; på kartorna från den tiden ser det ut som om det var öppen mark ända ned till Skären. Skogen som växte upp där när torpet övergavs är nu avverkad och ersatt av en späd granplantering, så utsikten är nog lika fin som när folk bodde här. En fiskgjuse pep förresten irriterat åt oss, den är väl van att få ha den här änden av Skären för sig själv.

Den gamla eken

Eken stod här när Skärvik byggdes av den tegelsten Björn håller och många fler..

Efter en fika under den gamla eken åkte vi så hemåt, riktigt långsamt, för vår Volvo verkar gjord för släta asfaltgator och inte grusvägar i Beatebergs skogar.

Text Björn Bergström, bild Ann Britt Bergström. Sidan först publicerad 2014-05-15.