Styrelsens besök i Krokek 26 - 27/9 2012
en
26 och 27 september var styrelsen på besök hos Krokeks hembygdsförening, en aktivitet
som faktiskt Länsstyrelsen bekostar för att befrämja idéutbyte och kontaktskapande
mellan föreningar på landsbygden. Hembygdskonsulenten i Stockholms län tipsade om
den här möjligheten i våras, och vi lade ned en hel del arbete på att hitta en aktiv
och intressant hembygdsförening på måttligt avstånd som vi kunde besöka. På Internet
hittade vi efter ett tag Krokeks hembygdsförening i Kolmården, som har en imponerande
historia av att finansiera och genomföra stora projekt, och frågade om vi fick hälsa
på. Det fick vi, sade de, och nu har det alltså blivit av.
Från början var det meningen att vi skulle ha åkt nästan hela styrelsen, men det
föll sig så olyckligt att Kicki Lindholm blev sjuk bara ett par dagar före avresan
och Per Hesselgren kunde inte komma ifrån de dagar besöket blev av. Således var
vi bara tre som rullade söderut i onsdags morse. En tredjedel av restiden tillbringade
vi i köer på Bergshamraleden och Essingeleden, men det hade vi förutsett och fick
aldrig bråttom. Halv ett var vi framme vid Råsslastugan i Krokek, en stuga föreningen
fått i gåva och sedan rustat upp.
Råsslastugan. Foto Krokeks hembygdsförening
Där träffade vi deras ordförande Stig Danielsson, förre ordförande Berndt Utter,
sekreteraren Sara Classon och kassören Åke Wintenby - även de hade fått en del bortfall
på grund av sjukdom, men det gick förstås bra ändå. Björn berättade om hur
vår förening kom till och vad vi sysslar med, och sedan berättade Stig Danielsson
om Krokeksföreningen. Den bildades redan 1947, och har nu omkring 350 medlemmar,
så det är verkligen en storasyster.
Stig Danielsson berättar om Krokeksföreningen
Efter de här allmänna orienteringarna gav vi oss ut i omgivningarna för att se på
de märkvärdigheter Krokek har. För att göra det hela litet festligare började det
hällregna då, och det fortsatte hela eftermiddagen och kvällen. Paraplyer, regnrockar
och stövlar kom verkligen till nytta.
Först åkte vi till "Långa Längan", som ligger några kilometer norr om Krokek, precis
på gränsen till Södermanland. Långa längan är den sista återstoden av Krokeks Gästgivargård,
en stor anläggning med fyra längor runt en gård, med plats för resande, deras hästar
och vagnar, och förstås någonstans att äta och dricka. Skall man tro antydningarna
vi fick var det mest det senare man sysslade med. Gästgivargården tillkom antagligen
på 1600-talet när kungliga förordningar (1615 och 1649) föreskrev att det skulle
finnas gästgivargårdar med 1½ mils mellanrum. Före reformationen hade klostret strax
intill erbjudit nattlogi och mat för resande, men när klostret övergivits fick man
tigga sig plats där man kunde. Läs mer om gästgiveriinrättningen här!
Långa Längan, den enda bevarade delen av gästgiveriet. Resten brändes av ryssarna
1719.
I Långa Längan förvarar föreningen en del av alla de föremål man fått till skänks,
bland annat ett stort antal gamla vagnar, och som en ganska oväntat inslag i samlingarna,
en predikstol! Den blev över när Krokeks moderna kyrka renoverades, och hamnade
till sist här.
Vagnar och en predikstol ingår i samlingarna
Knappt 100 m från Långa längan ligger Krokeks ödekyrka. De murar vi ser i dag innanför
bogårdsmuren runt kyrkogården är resterna av en kyrka som invigdes 1747 och brann
1889. Den kallades "Kung Fredriks kyrka" efter Fredrik I. Före den fanns på samma
plats en träkyrka, kallad Gunillakyrkan, som byggdes på initiativ av Johan III:s
änka Gunilla Bielke 1594, och den i sin tur efterträdde ett kapell som uppfördes
1545 när den gamla klosterkyrkan förfallit så att den inte längre gick att använda.
Här lyssnar Björn på berättelsen om de fyra kyrkorna som funnits här. Vädret kunde
varit bättre! Från vänster Åke Wintenby, Stig Danielsson, Sara Classon
Det enda som syns ovan mark i dag är de drygt meterhöga murresterna efter Kung Fredriks
kyrka och ett stort antal gravstenar. Många av gravstenarna går inte längre att
läsa eller datera, men de flesta har rests under Fredrikskyrkans tid.
Åke Wintenby och Stig Danielsson diskuterar murarna efter Kung Fredriks kyrka
Klosterkyrkan låg norr om de synliga ruinerna efter Fredrikskyrkan. Den var stor,
bara något mindre än Riddarholmskyrkan i Stockholm. Nu ser man inget annat än en
kulle innanför bogårdsmurens norra sida, med många gravstenar som rests när ingen
längre visste att resterna av en stor kyrka gömde sig i kullen. Ett av Krokeksföreningens
stora projekt har varit att undersöka kullen med markradar, och därigenom vet man
att grunden till klosterkyrkans södra långsida finns kvar där nere, men den norra
sidan är borta, bortschaktad när man breddade vägen utanför på 1920-talet.
Stig Danielsson pekar ut klosterkyrkans utsträckning
Efter den utflykten åkte vi ned till Sandvikens lastageplats vid Bråviken. Det var
en av de platser där marmor från bruket skeppades ut, men kanske mer berömd är platsen
som ändstation på Nunnebanan, den smalspåriga järnväg som anlades för att frakta
ned timmer från skogarna inåt land när nunnefjärilen dödat flera kvadratkilometer
skog sommaren 1898. Egentligen hette banan Stafsjö Järnväg, och den kom till för
att kunna ta vara på den enorma mängd timmer som avverkades i samband med att man
försökte stoppa nunnefjärilens härjningar. Bygget gick raskt, trots att man fick
en del problem på vägen, och hösten 1901 var räls utlagd hela vägen från Sandviken
via Stavsjö till Virå, 18 km norrut. Det byggdes stationshus, hamnen i Sandviken
rustades upp, man installerade telegraf och signaler, och 1903 fick man trafiktillstånd.
Då hade man redan använt banan i tre år!
Stafsjö Järnväg levde kvar till 1939, då man fann sig utkonkurrerad av landsvägstransporterna.
Rälsen revs upp och i dag återstår bara banvallen, som i våra dagar blivit en cykel-
och vandringsled. Krokeksföreningen har lagt ned mycket arbete på att dokumentera
och göra reklam för Nunnebanan, se bara på den stora informationstavla som står
nere vid Sandvikens lastageplats.
Informationsskylten vid Nunnebanans början. Här ligger våra skyltar i lä!
Stationer fanns vid vid Sandviken och i Virå, och dessutom anlades hållplatser vid
Långängen, Stavsjö, Vattgluggen och Stavsjö såg. Från början användes banan uteslutande
för godstrafik, men under en stor del av dess tid hade man också persontrafik.
Stationshuset är rätt magnifikt för den lilla järnvägen det betjänade! Stationen
kallades för övrigt Kolmården, inte Krokek eller Sandviken. Ett lika ståtligt stationshus
byggdes i andra ändan av banan, i Virå.
När vi fått höra det mesta om Nunnebanan lastade vi in oss i bilarna igen och for
till Svintuna kvarn en kilometer närmare Norrköping. Det här är en klassisk vattenkvarn
med överfallshjul, som fortfarande fungerar och producerar mjöl i samband med Lions
marknad varje år. Vattenhjulet lär för övrigt vara det näst största i Sverige -
det största finns i Lummelunda på Gotland.
Svintuna kvarn
Dagen därpå var det till vår häpnad vackert väder; Ann Britt, som stod för fotograferingen,
beordrade oss ned till Sandviken igen för att få en ny, bättre bild. När hon fått
den fortsatte vi ett par kilometer österut till Marmorbruksmuseet, där vi tillbringade
resten av besöket.
Sandvikens lastageplats i vackert väder - här slutade Nunnebanan
Först berättade Christer Ericson om Marmorbruksmuseet, och svarade på våra frågor
om vad marmor egentligen är och hur den kom till. Vi fick lära oss att marmorn skapades
för mycket länge sedan, kanske hela 1,8 miljarder (!) år tillbaka, när jorden var
en knappt stelnad klump av glödande sten och det som skulle bli Krokeks socken flöt
runt någonstans i trakten av Australien. Långt senare, när fossilerna vi hittar
överallt i Rö bildades, låg ju vår socken en bit söder om ekvatorn, så båda socknarna
har kommit långväga ifrån. (Visste du inte det så läs mer
här!) Efter kaffe och smörgås tillsammans med alla som jobbade på museet
denna förmiddag var det dags för en rundvandring i museet och dess omgivningar.
Hela manskapet från Marmorbruksmuseet tar förmiddagsfika
På marmorbrukets område finns över 40 olika marmorbrott, alla utom ett är dagbrott.
Marmorn har olika utseende och egenskaper beroende på var den hämtats, och det sägs
att de erfarna kan säga vilket av brotten ett marmorföremål kommer från genom att
titta på marmorns färg och struktur. Det djupaste är Verkstadsbrottet strax intill
museet och verkstaden. Berget här är mycket tätt, så när brottet var i bruk behövdes
ganska litet vatten pumpas upp; med åren har förstås brottet blivit vattenfyllt,
men märkligt nog är vattnet så rent och fritt från föroreningar att det går att
dricka. Tjugo meter därifrån finns ett annat brott som är svårt förorenat av allsköns
tungmetaller och annat otyg, så berget håller verkligen tätt!
Verkstadsbrottet - 190 m djupt. Vattnet är drickbart!
Vi fick titta in i marmorverkstaden, där man bearbetar marmorn med sågar, svarvar
och slipmaskiner. Arbetet var i full gång vid maskinerna, här tillverkas alla möjliga
föremål med samma metoder som när bruket levde. Museet har förstås också stora samlingar
av marmorföremål av olika slag, och vi fick se exempel på föremål där det gått tokigt
under bearbetningen så att man fått kassera halvfärdiga mortlar och annat. Förresten
fick vi också lära oss, att om en marmormortel har öron, så är den riktigt gammal
- tyvärr har ingen av våra egna mortlar några öron.
Marmorverkstaden: Stig Danielsson visar hur man polerar en marmorskiva
Museet ligger bara hundra meter från stupet ned mot Bråviken, och från krönet kan
man titta ned mot stranden där det förr fanns både kalkugn och tegelbruk. Kalken
bröt man i bergssidan mot sjön och leran till teglet fanns också strax intill. Många
olika industrier med sina naturtillgångar på nära håll inom ett litet område bidrog
alltså till brukets inkomster.
Uppe på toppen ligger ett lusthus i två våningar som kallas Tittut. Utsikten över
Bråviken är vidunderlig, och man kan förstå att konstnärssjälar fann den inspirerande.
Carl Jonas Love Almqvist besökte bruket flera gånger och förlade delar av handlingen
i "Drottningens juvelsmycke" hit. Per Daniel Amadeus Atterbom gifte sig med bruksägarens
svägerska och tillbringade även han en hel del tid här. Hans idéroman "Lycksalighetens
ö" skall ha kommit till här.
"Tittut" - här satt Per Daniel Amadeus Atterbom och Carl Jonas Love Almqvist och
författade på sin tid.
På övervåningen till bruksmuseet finns en rad "tittskåp" - eller snarare "tittrum"
- där man återskapat miljöer från brukets historia och befolkat dem med dockor i
naturlig storlek och tidstypiska kläder. Utställningen är fortfarande under uppbyggnad.
Ett av "tittskåpen" på Marmorbruksmuseets övervåning. En interiör från brukets kontor
- sekreteraren vid sin skrivmaskin. Men, fick hon verkligen dricka kaffe på arbetstid?
Den sista anhalten på vår rundvandring blev smedjan och snickeriet, som delar en
byggnad vid infarten till bruksområdet. När bruket lades ned 1978 tömdes smedjan
helt på utrustning och inrymde en tid en bilverkstad. Krokeksföreningen köpte byggnaden
2005 och rustade upp den. Man lyckades också få tag på mängder av gamla verktyg
och maskiner, så att smedjan och snickeriet nu är fullt fungerande. Man håller där
nybörjarkurser i smide, med som man sade, en överraskande stor andel kvinnliga deltagare.
Och vi som trodde att en smed skulle vara en kortvuxen, bredaxlad, björnstark och
sotig karl!
Den dubbla ässjan i den restaurerade smedjan
Sedan blev det dags att tacka för oss och resa hemåt, imponerade av värdarnas entusiasm,
kunnighet och generositet. Vi hoppas verkligen att vi någon gång kan arrangera ett
motbesök här i våra trakter. Vad Rö saknar av märkvärdigheter får vi väl tillfälligt
låna av Fasterna, Skederid och andra grannsocknar som är bättre lottade.
Vi som var med, här tillsammans med Stig Danielsson, ordförande i Krokeks hembygdsförening. Foto: Eyvind Larsson.
Krokeks hembygdsförenings hemsida hittar Du här,
bildspelet från Björns föredrag kan Du ladda ned
här (det tar en stund!) och
bildspelet från Stig Danielssons föredrag här.
Sidan först publicerad 2012-09-29.