Du är här: Skip Navigation Links > ARKIV > Reportage > Besök i Krokek 26-27/9 2012
GÄSTBOK

Styrelsens besök i Krokek 26 - 27/9 2012

en 26 och 27 september var styrelsen på besök hos Krokeks hembygdsförening, en aktivitet som faktiskt Länsstyrelsen bekostar för att befrämja idéutbyte och kontaktskapande mellan föreningar på landsbygden. Hembygdskonsulenten i Stockholms län tipsade om den här möjligheten i våras, och vi lade ned en hel del arbete på att hitta en aktiv och intressant hembygdsförening på måttligt avstånd som vi kunde besöka. På Internet hittade vi efter ett tag Krokeks hembygdsförening i Kolmården, som har en imponerande historia av att finansiera och genomföra stora projekt, och frågade om vi fick hälsa på. Det fick vi, sade de, och nu har det alltså blivit av.

Från början var det meningen att vi skulle ha åkt nästan hela styrelsen, men det föll sig så olyckligt att Kicki Lindholm blev sjuk bara ett par dagar före avresan och Per Hesselgren kunde inte komma ifrån de dagar besöket blev av. Således var vi bara tre som rullade söderut i onsdags morse. En tredjedel av restiden tillbringade vi i köer på Bergshamraleden och Essingeleden, men det hade vi förutsett och fick aldrig bråttom. Halv ett var vi framme vid Råsslastugan i Krokek, en stuga föreningen fått i gåva och sedan rustat upp.

Råsslastugan

Råsslastugan. Foto Krokeks hembygdsförening

Där träffade vi deras ordförande Stig Danielsson, förre ordförande Berndt Utter, sekreteraren Sara Classon och kassören Åke Wintenby - även de hade fått en del bortfall på grund av sjukdom, men det gick förstås bra ändå. Björn berättade om hur vår förening kom till och vad vi sysslar med, och sedan berättade Stig Danielsson om Krokeksföreningen. Den bildades redan 1947, och har nu omkring 350 medlemmar, så det är verkligen en storasyster.

Stig Danielsson berättar

Stig Danielsson berättar om Krokeksföreningen

Efter de här allmänna orienteringarna gav vi oss ut i omgivningarna för att se på de märkvärdigheter Krokek har. För att göra det hela litet festligare började det hällregna då, och det fortsatte hela eftermiddagen och kvällen. Paraplyer, regnrockar och stövlar kom verkligen till nytta.

Först åkte vi till "Långa Längan", som ligger några kilometer norr om Krokek, precis på gränsen till Södermanland. Långa längan är den sista återstoden av Krokeks Gästgivargård, en stor anläggning med fyra längor runt en gård, med plats för resande, deras hästar och vagnar, och förstås någonstans att äta och dricka. Skall man tro antydningarna vi fick var det mest det senare man sysslade med. Gästgivargården tillkom antagligen på 1600-talet när kungliga förordningar (1615 och 1649) föreskrev att det skulle finnas gästgivargårdar med 1½ mils mellanrum. Före reformationen hade klostret strax intill erbjudit nattlogi och mat för resande, men när klostret övergivits fick man tigga sig plats där man kunde. Läs mer om gästgiveriinrättningen här!

Långa Längan

Långa Längan, den enda bevarade delen av gästgiveriet. Resten brändes av ryssarna 1719.

I Långa Längan förvarar föreningen en del av alla de föremål man fått till skänks, bland annat ett stort antal gamla vagnar, och som en ganska oväntat inslag i samlingarna, en predikstol! Den blev över när Krokeks moderna kyrka renoverades, och hamnade till sist här.

En del av samlingarna

Vagnar och en predikstol ingår i samlingarna

Knappt 100 m från Långa längan ligger Krokeks ödekyrka. De murar vi ser i dag innanför bogårdsmuren runt kyrkogården är resterna av en kyrka som invigdes 1747 och brann 1889. Den kallades "Kung Fredriks kyrka" efter Fredrik I. Före den fanns på samma plats en träkyrka, kallad Gunillakyrkan, som byggdes på initiativ av Johan III:s änka Gunilla Bielke 1594, och den i sin tur efterträdde ett kapell som uppfördes 1545 när den gamla klosterkyrkan förfallit så att den inte längre gick att använda.

Vilket väder!!

Här lyssnar Björn på berättelsen om de fyra kyrkorna som funnits här. Vädret kunde varit bättre! Från vänster Åke Wintenby, Stig Danielsson, Sara Classon

Det enda som syns ovan mark i dag är de drygt meterhöga murresterna efter Kung Fredriks kyrka och ett stort antal gravstenar. Många av gravstenarna går inte längre att läsa eller datera, men de flesta har rests under Fredrikskyrkans tid.

Kung Fredriks kyrka

Åke Wintenby och Stig Danielsson diskuterar murarna efter Kung Fredriks kyrka

Klosterkyrkan låg norr om de synliga ruinerna efter Fredrikskyrkan. Den var stor, bara något mindre än Riddarholmskyrkan i Stockholm. Nu ser man inget annat än en kulle innanför bogårdsmurens norra sida, med många gravstenar som rests när ingen längre visste att resterna av en stor kyrka gömde sig i kullen. Ett av Krokeksföreningens stora projekt har varit att undersöka kullen med markradar, och därigenom vet man att grunden till klosterkyrkans södra långsida finns kvar där nere, men den norra sidan är borta, bortschaktad när man breddade vägen utanför på 1920-talet.

Här låg klosterkyrkan

Stig Danielsson pekar ut klosterkyrkans utsträckning

Efter den utflykten åkte vi ned till Sandvikens lastageplats vid Bråviken. Det var en av de platser där marmor från bruket skeppades ut, men kanske mer berömd är platsen som ändstation på Nunnebanan, den smalspåriga järnväg som anlades för att frakta ned timmer från skogarna inåt land när nunnefjärilen dödat flera kvadratkilometer skog sommaren 1898. Egentligen hette banan Stafsjö Järnväg, och den kom till för att kunna ta vara på den enorma mängd timmer som avverkades i samband med att man försökte stoppa nunnefjärilens härjningar. Bygget gick raskt, trots att man fick en del problem på vägen, och hösten 1901 var räls utlagd hela vägen från Sandviken via Stavsjö till Virå, 18 km norrut. Det byggdes stationshus, hamnen i Sandviken rustades upp, man installerade telegraf och signaler, och 1903 fick man trafiktillstånd. Då hade man redan använt banan i tre år!

Stafsjö Järnväg levde kvar till 1939, då man fann sig utkonkurrerad av landsvägstransporterna. Rälsen revs upp och i dag återstår bara banvallen, som i våra dagar blivit en cykel- och vandringsled. Krokeksföreningen har lagt ned mycket arbete på att dokumentera och göra reklam för Nunnebanan, se bara på den stora informationstavla som står nere vid Sandvikens lastageplats.

Informationsskylt

Informationsskylten vid Nunnebanans början. Här ligger våra skyltar i lä!

Stationer fanns vid vid Sandviken och i Virå, och dessutom anlades hållplatser vid Långängen, Stavsjö, Vattgluggen och Stavsjö såg. Från början användes banan uteslutande för godstrafik, men under en stor del av dess tid hade man också persontrafik.

Stationshuset

Stationshuset är rätt magnifikt för den lilla järnvägen det betjänade! Stationen kallades för övrigt Kolmården, inte Krokek eller Sandviken. Ett lika ståtligt stationshus byggdes i andra ändan av banan, i Virå.

När vi fått höra det mesta om Nunnebanan lastade vi in oss i bilarna igen och for till Svintuna kvarn en kilometer närmare Norrköping. Det här är en klassisk vattenkvarn med överfallshjul, som fortfarande fungerar och producerar mjöl i samband med Lions marknad varje år. Vattenhjulet lär för övrigt vara det näst största i Sverige - det största finns i Lummelunda på Gotland.

Svintuna kvarn

Svintuna kvarn

Dagen därpå var det till vår häpnad vackert väder; Ann Britt, som stod för fotograferingen, beordrade oss ned till Sandviken igen för att få en ny, bättre bild. När hon fått den fortsatte vi ett par kilometer österut till Marmorbruksmuseet, där vi tillbringade resten av besöket.

Sandvikens lastageplats

Sandvikens lastageplats i vackert väder - här slutade Nunnebanan

Först berättade Christer Ericson om Marmorbruksmuseet, och svarade på våra frågor om vad marmor egentligen är och hur den kom till. Vi fick lära oss att marmorn skapades för mycket länge sedan, kanske hela 1,8 miljarder (!) år tillbaka, när jorden var en knappt stelnad klump av glödande sten och det som skulle bli Krokeks socken flöt runt någonstans i trakten av Australien. Långt senare, när fossilerna vi hittar överallt i Rö bildades, låg ju vår socken en bit söder om ekvatorn, så båda socknarna har kommit långväga ifrån. (Visste du inte det så läs mer här!) Efter kaffe och smörgås tillsammans med alla som jobbade på museet denna förmiddag var det dags för en rundvandring i museet och dess omgivningar.

Fika med gänget

Hela manskapet från Marmorbruksmuseet tar förmiddagsfika

På marmorbrukets område finns över 40 olika marmorbrott, alla utom ett är dagbrott. Marmorn har olika utseende och egenskaper beroende på var den hämtats, och det sägs att de erfarna kan säga vilket av brotten ett marmorföremål kommer från genom att titta på marmorns färg och struktur. Det djupaste är Verkstadsbrottet strax intill museet och verkstaden. Berget här är mycket tätt, så när brottet var i bruk behövdes ganska litet vatten pumpas upp; med åren har förstås brottet blivit vattenfyllt, men märkligt nog är vattnet så rent och fritt från föroreningar att det går att dricka. Tjugo meter därifrån finns ett annat brott som är svårt förorenat av allsköns tungmetaller och annat otyg, så berget håller verkligen tätt!

Verkstadsbrottet

Verkstadsbrottet - 190 m djupt. Vattnet är drickbart!

Vi fick titta in i marmorverkstaden, där man bearbetar marmorn med sågar, svarvar och slipmaskiner. Arbetet var i full gång vid maskinerna, här tillverkas alla möjliga föremål med samma metoder som när bruket levde. Museet har förstås också stora samlingar av marmorföremål av olika slag, och vi fick se exempel på föremål där det gått tokigt under bearbetningen så att man fått kassera halvfärdiga mortlar och annat. Förresten fick vi också lära oss, att om en marmormortel har öron, så är den riktigt gammal - tyvärr har ingen av våra egna mortlar några öron.

Stig polerar marmor

Marmorverkstaden: Stig Danielsson visar hur man polerar en marmorskiva

Museet ligger bara hundra meter från stupet ned mot Bråviken, och från krönet kan man titta ned mot stranden där det förr fanns både kalkugn och tegelbruk. Kalken bröt man i bergssidan mot sjön och leran till teglet fanns också strax intill. Många olika industrier med sina naturtillgångar på nära håll inom ett litet område bidrog alltså till brukets inkomster.

Uppe på toppen ligger ett lusthus i två våningar som kallas Tittut. Utsikten över Bråviken är vidunderlig, och man kan förstå att konstnärssjälar fann den inspirerande. Carl Jonas Love Almqvist besökte bruket flera gånger och förlade delar av handlingen i "Drottningens juvelsmycke" hit. Per Daniel Amadeus Atterbom gifte sig med bruksägarens svägerska och tillbringade även han en hel del tid här. Hans idéroman "Lycksalighetens ö" skall ha kommit till här.

Tittut

"Tittut" - här satt Per Daniel Amadeus Atterbom och Carl Jonas Love Almqvist och författade på sin tid.

På övervåningen till bruksmuseet finns en rad "tittskåp" - eller snarare "tittrum" - där man återskapat miljöer från brukets historia och befolkat dem med dockor i naturlig storlek och tidstypiska kläder. Utställningen är fortfarande under uppbyggnad.

Tittskåp

Ett av "tittskåpen" på Marmorbruksmuseets övervåning. En interiör från brukets kontor - sekreteraren vid sin skrivmaskin. Men, fick hon verkligen dricka kaffe på arbetstid?

Den sista anhalten på vår rundvandring blev smedjan och snickeriet, som delar en byggnad vid infarten till bruksområdet. När bruket lades ned 1978 tömdes smedjan helt på utrustning och inrymde en tid en bilverkstad. Krokeksföreningen köpte byggnaden 2005 och rustade upp den. Man lyckades också få tag på mängder av gamla verktyg och maskiner, så att smedjan och snickeriet nu är fullt fungerande. Man håller där nybörjarkurser i smide, med som man sade, en överraskande stor andel kvinnliga deltagare. Och vi som trodde att en smed skulle vara en kortvuxen, bredaxlad, björnstark och sotig karl!

Dubbelässja

Den dubbla ässjan i den restaurerade smedjan

Sedan blev det dags att tacka för oss och resa hemåt, imponerade av värdarnas entusiasm, kunnighet och generositet. Vi hoppas verkligen att vi någon gång kan arrangera ett motbesök här i våra trakter. Vad Rö saknar av märkvärdigheter får vi väl tillfälligt låna av Fasterna, Skederid och andra grannsocknar som är bättre lottade.

Deltagarna från Rö

Vi som var med, här tillsammans med Stig Danielsson, ordförande i Krokeks hembygdsförening. Foto: Eyvind Larsson.

Krokeks hembygdsförenings hemsida hittar Du här,
bildspelet från Björns föredrag kan Du ladda ned här (det tar en stund!) och
bildspelet från Stig Danielssons föredrag här.

Sidan först publicerad 2012-09-29.