Du är här: Skip Navigation Links > PLATSER > Detaljstuderade platser > Näs
GÄSTBOK

Näs: by, säteri och rusthåll

äs var en gång en vanlig by som bestod av två skattegårdar. I Lantmäterimyndighetens akt 01-RÖA-7 från 1749 står inskjutet i beskrivningen av "Uppgårdshagen" att det "Berättades at Nääs hemmanen i fordna tijder ther warit bebygde". Byn låg alltså på den östra sidan av Noravikens södra ända, ungefär 400 m nordost om herrgården, där det finns en höglänt och stenig backe som passar bra som bytomt. Det finns i dag inga direkt synliga spår av byn, men så har det gått nästan 400 år sedan den avhystes och revs.

I domboken från 1628 står att Hans Nilsson fått fasta (lagfart) på Näs' Östergård; därför borde den andra gården ha hetat Västergården. Namnet Uppgårdshagen, som nämns över hundra år efter att byn försvunnit, syftar förmodligen på hagens läge i förhållande till herrgården, och inte på någon "Uppgård".

Bytomten läge

Uppgårdshagens läge inlagd i Ekonomiska kartan från 1952

En intressant detalj i kartan är att bytomten är markerad med naturnamnet "Paradiset". I modernare kartor har det namnet glidit iväg, och betecknar snarare ängen öster om bytomten, men det är inte första gången Lantmäteriet lyckats förvränga saker det redan visste. Man kan undra över varför den övergivna bytomten kallats Paradiset - hur gammalt kan namnet vara? Har de avhysta bönderna på 1600-talet sentimentalt kallat sin förlorade hemby så? I så fall står vi inför ett lokalt platsnamn som snart är 400 år gammalt!

Näs omtalas 1438 i Stockholms Jordebok. Från 1540 finns det med i de ordinarie jordeböckerna som en by med två skattehemman om 7 respektive 8⅔ öresland. Den större gården räknades till Långhundra härad till 1726. När man först numrerade gårdarna 1740 fick Sjuhundragården nummer 1 och Långhundragården nummer 2. 1549 ökar Näs 1 jordetal till 8 öresland utan att någon annan gård i Rö minskar; det måste väl ha varit en upptaxering. Eftersom Hans Nilsson sökte fasta på Östergården vid Sjuhundra häradsrätt så var det förmodligen Näs 1 som hette Östergården - Näs 2 hörde då till Långhundra härad och han borde ha sökt fasta på den gården vid Långhundra häradsrätt.

De tidigaste bevarade namnen i Näs är skattebonden Botvid Nilsson i Näs 1, som står som skattskyldig i jordeböckerna från 1540 till 1578, och i den andra gården skattebonden Mats, nämnd 1540 - 1545. Från omkring 1570 till en bit in på 1600-talet hette båda bönderna i Näs Mats, Andersson, Gregersson och senare Iliansson; eftersom de nästan alltid omnämns bara med förnamnet är det besvärligt att reda ut vem som ägde vilken gård. Den siste bonden i Näs 1 hette Erik Matsson, möjligen son till Mats Andersson; han står som ägare till 1626. För Näs 2 är det en lucka i ägarlängden efter Jon Staffansson, som sålde gården 1620; en Henrik nämns 1623 (men det var inte honom Jon sålde till), och sedan tillträder borgmästaren Hans Nilsson 1628.

Hans Nilsson fick 1624 Näs i förläning. Några år senare köpte han båda hemmanen och bebyggde dem till säteri; även Ösby och Byle ingick i säteriet.

I det sammanhanget blev förmodligen den gamla byn avhyst och bönderna fick väl flytta till något av torpen som just de åren börjar omtalas i källorna. Hans Nilsson köpte under 1630-talet också skatterätten - dvs. inte jorden utan bara rätten till skatten (räntan) - till en mängd gårdar i Rö; Eke, Härsby 1, Härsby utjord, Lisinge, Mälby, Nibble, Risby 2, Ticksta 1 samt Väsby 1 och 2 ingick i säteriets underlydande; när Hans Nilssons ägor var som störst ägde han nästan 32 öresland och räntan på 100 i Rö socken.

Hans Nilsson dog 1639 och sonen Gustaf Hansson, adlad Taubenfelt, ärvde Näs och alla dess rättigheter. Successivt löste Gustav Taubenfelt ut sin mor och sina syskon ur Näs. Hans Nilssons änka Sigrid Simonsdotter Bercholt (styvmor till Gustaf) bodde kvar på Näs till sin död omkring 1676 och satte tillsammans med styvsonen spår i domböckerna genom ett otal förvirrande låneaffärer och tvister med andra Röbor.

Gustaf Taubenfelt dog 1674. Ett makabert inslag i kyrkoboken är att man satte in hans kista i kyrkan utan att ordna någon begravning. Kyrkoherden anmanade skarpt de berörda att se till att han blev begravd. Enligt F W Radloff stod Taubenfelt, hans hustru och tre barn obegravda i kyrkan till 1691. Historien bekräftas av ett brev från Catharina Oxenstierna på Beateberg till Domkapitlet i Uppsala, men det verkar snarare som om man försummat att sätta igen graven i koret. Catharina Oxenstierna vill att Domkapitlet skall ålägga arvingarna att låta sätta igen graven, men problemet var nog att det knappast fanns några arvingar kvar, i alla fall inte i Rö. Hur som helst löste det sig till sist; den nye kyrkoherden Ture Unander såg till att det blev gjort.

Näs gick i arv till Gustafs systerson, regementskvartermästaren Hans Hwiting, men han var ofrälse och därför drogs säterifriheten in 1680. När reduktionen kommit upp i varv tog Kronan tillbaka hela gården 1683 och gjorde den till rusthåll för ryttaren nr 32 på Roslags kompani av Livregementet till häst.

1749 står den som 2 mantal skattejord om 16⅔ öresland, dvs. samma jordetal som byn hade 1549.

Vid reduktionen verkar Hans Nilssons godskomplex ha splittrats slutgiltigt. De flesta av de andra gårdar han köpte har återgått till skattejord, Näs och Lisinge blev rusthåll, Byle och Eke blev augmentshemman till andra rusthåll, Nibble avsattes till fjärdingsmannalön och Ösby till 'Kapellansbord', dvs. lön för komministern i Rö.

Efter reduktionen bytte Näs ägare många gånger; en ingenjör Johan Holm var rusthållare på 1680-talet, kaptenen Job Kleinschmidt och senare hans änka Anna Gagge på 1690-talet. Omkring 1700 förvärvades Näs av Justus (Joust) Gagge, 1728 står greve Wilhelm Douglas på Ticksta som rusthållare på Näs. Han sålde Näs 1731, och sedan bytte det ägare flera gånger innan det 1773 köptes av krigsrådet Carl Eric Wadenstierna.

Den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes av 1773 - 1775 av Wadenstierna; flyglarna är äldre, de är utsatta i 1746 års karta. Wadenstierna anlade också den raka infartsvägen genom parken och över gärdena bort till Byle, tidigare kom man till Näs på en slingrande väg från landsvägen mellan Väsby och Byle, förbi torpet Ekelund.

Sidan först publicerad 2012-07-14, senast uppdaterad 2013-04-03.