,, Rö Hembygdsförening - Platser - Detaljer - Bronsåldersrösena
   Du är här: Skip Navigation Links > PLATSER > Detaljstuderade platser > Bronsåldersrösena
GÄSTBOK

Bronsåldersrösena öster om Jälnan

I skogen öster om sjön Jälnan ligger en rad med rösen och stensättningar, som fått numren Rö 4 till 10 i Riksantikvarieämbetets fornlämningslista. De nordligaste av dessa, nr 7 – 10, samt nr 4:1, daterar RAÄ till bronsåldern, de övriga är man mer osäker på.

Karta över rösena öster om Jälnan

Fornlämningarna öster om Jälnan. Bild från RAÄ Fornsök.

Den äldre bronsåldern, ungefär 1700 till 1100 år före Kristus, var rösebyggandets höjdpunkt. Det finns tiotusentals rösen i Norden, som alla är gravmonument över forntida stormän (och i några fall kvinnor). Att inte vem som helst fick ett sådant minnesmärke inser man om man tänker på den arbetsinsats som krävs för att samla ihop och stapla hundratals kubikmeter sten. Vissa rösen har varit täckta med torv, och man har beräknat att ett av de största rösena i Danmark krävt att man torvade av 7 hektar för att få material till högen. Den makt och organisation detta krävt ger oss en bild av ett samhälle med stora sociala skillnader.

Från början gravlades dessa hövdingar obrända, ofta med rika gravgåvor. Under äldre bronsåldern började man successivt att bränna de döda, vilket sedan blev det helt dominerande gravskicket. Seden att bygga rösen över gravarna upphörde omkring äldre bronsålderns slut, men man fortsatte ändå att begrava sina döda i anslutning till de befintliga rösena och då också bygga ut dem. Om ett röse är större än ett annat behöver därför inte betyda att det är en särskilt mäktig person som begravts där, utan snarare att platsen använts för begravningar under lång tid.

När rösena byggdes var de inte de flacka kullar vi ser i dag – det är ett resultat av tusentals år av frostsprängning och erosion. Från början byggdes en kantkedja av stora stenar kring graven, som sedan fylldes med sten, och ovanpå detta byggdes en brant kulle. I vissa rösen har man funnit tornliknande konstruktioner runt själva graven, inuti röset, i andra fall har man tyckt sig se spår av en timrad gravkammare.

Många rösen har en fördjupning i mitten, som man förr trodde var spår av gravplundrare för länge sedan. Numera lutar man mer åt den uppfattningen att det är den inre konstruktionen som till sist rasat samman och rösets topp sjunkit ned.

Inget av rösena i Rö är vetenskapligt undersökt, så vi får nöja oss med vad som blivit känt om andra rösen i Sverige och övriga Norden. Som sagt kan vi sluta oss till att det var samhällets toppskikt som fick dessa monument. Under äldre bronsåldern var Rö en del av den vidsträckta skärgården utanför Upplands ostkust. Inte förrän omkring år 0 kunde man ta sig torrskodd från Rö till fastlandet, och under hela bronsåldern kännetecknades landskapet av långsträckta havsfjärdar. Man kunde ro eller paddla (segel kom senare) från havet långt förbi Uppsala. Rösjön, Jälnan och Sparren hade förbindelse med havet, och man inser att det var vattenvägarna som var de viktiga kommunikationslederna.

Strandlinje 1000 f Kr

Strandlinjen omkring 1000 år f Kr, dvs kanske 500 år efter att rösena anlades - 1500 f Kr var det alltså ännu mer vatten. De mörkblå konturerna markerar land som nu ligger över havsytan. Det mesta av Rö ligger på en ö tillsammans med delar av Skederid, Länna, Riala, Roslags-Kulla, Österåker och Kårsta. Bild från SGU.

Klimatet var varmare än i dag, och odlingen hade börjat påverka landskapet genom att man röjde för åkrar och betesmarker. Man levde av fiske, jakt och boskapsskötsel och odlade korn och havre. Att gödsla åkrarna kom man inte på förrän under yngre bronsåldern, vid den här tiden röjde man ny mark när jorden började avkasta dåligt. Att lägga åkrar i träda är en sen metod, den började inte användas förrän på vikingatiden. Hästar började förekomma bland husdjuren, men höns kom inte till Sverige förrän omkring Kristi födelse. Den gamla ädellövskogen började ersättas av de trädslag som är vanligast i dag, fast granen först nu började bli ett vanligare inslag i skogen. Landskapet var också mer sankt än i dag, stora områden hade ju ”nyligen” varit havsbotten.

Var den mäktiga släkt som lät anlägga rösena bodde vet vi inte. Det är ju också många generationer som är begravda på åsen, så anläggningen vittnar om att släkten behöll sin höga status åtminstone ett par hundra år. Vid Kullängen finns ett gravfält (Rö nr 3) som RAÄ daterar till sten- till järnålder. Här låg ända in på 1900-talet en gård som kan ha varit gammal. Jälnsättra ligger på det som var en udde i havsviken på bronsåldern och kunde ha varit en bra boplats, men om hövdingarnas gård låg där är spåren säkert bortodlade. ”Sättra” och ”säter” betyder annars oftast en plats utan fast bebyggelse, en skogsäng eller utmarksäng, så namnet verkar vara av sent ursprung – men den kan ju ha hetat något annat på bronsåldern och senare övergivits. Som så ofta får vi finna oss i att ”vi vet inte”!

På den här tiden bodde man i långhus, 10-15 m långa (fast man har hittat sådana som varit upp till 30 m långa), med brant lutande tak täckta av vass. Eftersom djuren kunde vara ute året om hade gårdarna inga eller få uthus. Byar med flera gårdar förefaller inte ha varit så vanliga på äldre bronsåldern, så man får väl tänka sig en gård med ett extra stort och fint hus, där hövdingen kunde ställa till med gästabud för sina underlydande i trakten. Släktens betydelse manifesterades ju också av de vitt synliga gravrösena på åsen ovanför.

Nr 8 är det största av rösena, med en diameter om 13 m och en höjd av 1,5 m. De övriga är mellan 7 och 11 m. Nr 9 består av två nästan lika stora rösen tätt intill varandra. Nr 4:1 rubriceras också röse, medan de övriga kallas stensättningar. Förbryllande nog säger RAÄ att 4:1 till 4:3 är naturbildningar, och man undrar varför de då får vara med i fornminnesförteckningen.

Källor:
RAÄ Fornsök (http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/)
Göran Burenhult (red): ”Arkeologi i Norden”, del 1, ISBN 978-91-27-13131-6
Stig Welinder m fl: ”Jordbrukets första 5000 år”, ISBN 91-27-34892-X
Skogsstyrelsen: ”Kulturmiljövård i skogen”, ISBN 91-88462-05-6
Wikipedia: Sökord: ”Sverige under bronsåldern”
Mats Wahlberg (red): ”Svenskt ortnamnslexikon”, ISBN 91-7229-020-X
SGU strandlinjekartor (http://maps2.sgu.se/kartgenerator/maporder_sv.html)

Sidan först publicerad 2013-06-09.