Flygprinsessan nödlandar i Rö

In English

å eftermiddagen den 1 september 1936, som var en dag med låga moln, hård blåst och hällregn, landade ett litet blått, ensitsigt flygplan på Ticksta gärde. Ut hoppade den rumänska prinsessan Marina Ştirbey och bad de tillskyndande Röborna att få låna en telefon.

Marina hoppar ur sitt plan – fast den här bilden är inte från Ticksta gärde, förstås. Bild Mihai Andrei.

En av dem som skyndade sig till Ticksta gärde var Folke Lindbergs farfar. När han kom hem till Nibble igen skrev han med prydlig stil i sin almanacka ”Rumänska prinsessan Marina nödlandade i Rö den första september”.

David Lindbergs almanacka med anteckningen om prinsessans nödlandning

Där upptäckte Christina Lindholm anteckningen i våras, och sedan dess har vi inte kunnat sluta undra över vem prinsessan var, varför hon landade i Rö, och varför ingen kände till händelsen. Vi sökte litet förstrött på Internet under sommaren utan att hitta någon rumänsk prinsessa Marina, men i början av november gick Christina till stadsarkivet och började läsa Norrtelje Tidnings mikrofilmade arkiv – och där hittade hon, i tidningen från den 3 september 1936, reportaget!

Under rubriken ”Rumänsk flygprinsessa nödlandar i Rö” får vi en hel spalt som berättar att prinsessan var ute på en nöjesflygning från Bukarest via Vilnius, Riga, Tallinn, Helsingfors och Åbo och tänkte flyga hem över Stockholm, Köpenhamn, Berlin och Prag. I Åbo blev hon varnad för dåligt väder, men brydde sig inte om varningarna utan gav sig ut över Åbolands skärgård. Där visade sig vädret mycket riktigt vara uselt, så prinsessan fick flyga i slagregn under de låga molnen mot Sverige. Kom ihåg att hon satt i en öppen sittbrunn med bara en liten vindruta framför sig som skydd mot fartvinden!

Början av NT:s artikel om prinsessan

När hon till sist kom in över land norr om Norrtälje blev vädret om möjligt ännu värre, och när hon nått Rö på sin väg mot Stockholm insåg hon att hon inte kunde flyga vidare. Hon gjorde ett par svängar strax över trädtopparna och upptäckte Ticksta gärde, som såg någorlunda slätt ut. Där landade hon utan missöden och klev ur sittbrunnen för att prata med Röborna. Hon fick låna en telefon för att begära hämtning med bil från den rumänska legationen och Röborna hjälpte henne att surra planet mot stormvindarna. Hon hann ge en intervju för NT:s korrespondent (bodde han i Rö eller tog han redaktionens motorcykel för brådskande utryckningar?) innan hon åkte till Stockholm för att övernatta.

Dagen därpå kom hon tillbaka med tåget 17.17, som var ett godståg – fast stationsföreståndaren i Rö – Johan Rundgren hette han - tyckte inte det passade sig för prinsessor att åka godståg, så han övertalade tågklareringen i Stockholm att sätta in en extra personvagn i det tåget för prinsessans skull.

Efter ömsesidiga artigheter mellan prinsessan och Röborna fick hon en blombukett av barnen, klättrade upp i sittbrunnen, startade motorn och rullade bort över fältet för att få längsta möjliga startsträcka – så drog hon på sin 150-hästars motor och lyfte prydligt, gjorde ett par svängar över publiken och försvann mot Stockholm. Och Röborna gick hem till sig, en för att skriva den avgörande ledtråden i sin almanacka.

När vi läst NT:s artikel var vi förstås tvungna att ta reda på vem denna flygande prinsessa var, och vad som hände henne sedan. Alla svar finns på Internet, förstås, det gäller bara att veta hur man skall leta – och en del tur gör också sitt till.

Så småningom fick vi träff på Marina Ştirbey i ett rumänskt online-uppslagsverk, ”Enciclopedia României” – som naturligtvis, fast tyvärr, är på rumänska. Till sist fick vi hjälp med översättningen och efter många utvikningar och blindspår kunde vi i alla fall hjälpligt få grepp på vem vår flygprinsessa var.

Sedan lossnade det ordentligt – i en stamtavla över den rumänska kungasläkten vi också hittade på Internet stod Marina, hennes söner och barnbarn; det blev ingen träff på sönerna (de hade förenklat sina namn, visade det sig), men sonhustrun stod med e-postadress och allt! Så mailade vi henne och fick bekräftat att hon mycket riktigt var gift med prins Mihai Brancovan. Vi mailade honom och fick ett mycket vänligt svar och löfte om bilder och annat material, som också anlände efter någon vecka.

Så nu kan vi berätta prinsessans historia: Hon föddes i Wien den 19 mars 1912, dotter till prins George Ştirbey och hans hustru Elizabeth.

Marinas barndomshem Dărmănesti – i dag sorgligt förfallet. Bild Mihai Andrei.

Hon fick en gedigen och modern utbildning och ägnade sig åt många sporter – hon deltog till exempel i flera biltävlingar i sin egen Bugatti. Men eftersom det vimlade av flygare i hennes släkt blev det till sist flygningen som blev hennes stora passion. Hon tog sitt flygcertifikat 1935, fick öva konstflygning under sin kusin Constantin Bâzu Cantacuzino, som var en välkänd konstflygare och stridspilot.

1934 fick hon beställa en rumänsktillverkad kopia av det tyska jaktflygplanet Messerschmitt M23b. Den fick registreringsnumret YR-MAI, där YR står för Rumänien och MAI för MArIna. Med det planet deltog hon i en mängd flyguppvisningar och tävlingar i distansflygning, och företog också sin europarundresa, som innehöll den ofrivilliga mellanlandningen i Rö.

En ensitsig ICAR Universal – med Marinas färg och registreringsnummer. Originalbild http://www.airwar.ru/enc/law1/icaruniversal.html

Hennes plan var det modernaste Rumänien kunde frambringa – i normalversionen hade det två sittbrunnar, men för Marinas räkning hade man satt en extra bränsletank i den främre sittbrunnen och täckt över den. Med den extra tanken kunde hon flyga sex timmar i sträck i 160 km/t; hon kom alltså nästan 100 mil utan att tanka. Planet var 7 m långt och hade en vingbredd på 12 m; fulltankat vägde det 825 kg.

Marinas flygväg inlagd i en karta med 1936 års gränser. Originalbild http://users.erols.com/mwhite28/euro1935.htm

Hon startade från Bukarest på morgonen den 29 augusti 1936 och skulle flyga via Cernauti (numera heter det Chernivtsy och ligger i Ukraina) och Vilnius till Tallinn, men tvingades mellanlanda i Lvov och kom inte längre än Vilnius den dagen.

Dimma och regn försenade starten den 30 augusti, och efter bara någon timme på väg mot Riga kom hon åter in i dimma och regn och hittade av en slump ett flygfält i östra Lettland att landa på, en bra bit vid sidan av kursen. På eftermiddagen lättade dimman och hon kunde flyga vidare till Riga.

Nästa dag var meningen att hon skulle flyga rakt till Stockholm – hon var ju redan försenad, men Stockholms flygfält var stängt på grund av dimma och hon fick i stället flyga vidare via Tallinn till Helsingfors.

Marinas flygplan på flygplatsen i Helsingfors, 1 september 1936. Bild Mihai Andrei.

Den 1 september låg dimman tät i Helsingfors till klockan 1 på eftermiddagen. Hon startade mot Stockholm, mellanlandade i Åbo och fortsatte sedan mot Stockholm. Hon hann flyga en timme över havet innan vädret blev riktigt uselt igen och hon tvingades flyga på lägsta höjd över vågtopparna. Så kom hon in över land norr om Norrtälje – hennes kompass verkar inte ha varit helt pålitlig. När hon uppskattade att hon hade ungefär 5 mil kvar till Stockholm – och det stämde ju – fick hon alltså lov att nödlanda i Rö, ”en plats som bestod av tre hus och en järnvägsstation” som hon senare berättade – dimman måste ha varit väldigt tät!

Hemresan blev däremot inte alls dramatisk, hon fick vackert väder och flög hem via Köpenhamn, Dresden och Arad nära gränsen mellan Ungern och Rumänien och landade i Bukarest den 6 september.

Under de sista åren före det andra världskriget fortsatte Marina sin flygarkarriär, hon tog examen som stridspilot, lät anlägga ett privat flygfält vid familjens slott i Dărmănesti och flög sightseeingturer med passagerare i sin nya maskin, en Klemm 35.

När andra världskriget brutit ut utnämnde kung Carol II en hög militär till premiärminister, men denne tackade genom att genast tvinga kungen att abdikera och göra sig själv till rumänsk ”führer”. Så allierade sig Rumänien med Nazityskland, och som vi alla vet gick det inte bra.

Under kriget var Marina en ledande person i rumänska Röda Korset och tog initiativ till att bygga upp en ambulansflygorganisation med uteslutande kvinnlig personal, den ”Vita divisionen”. Det sägs att hon fick idén från den finska ”Lotta Svärd”-organisationen, som också var förebilden för den svenska lottarörelsen. Den vita divisionen flög sårade från östfronten, bland annat Stalingrad, och sägs ha räddat livet på 1500 soldater genom sina insatser. Från början var flygplanen vitmålade med röda kors, men eftersom de ryska jaktpiloterna inte brydde sig om sådant ”trams” utan sköt på dem ändå, fick divisionen överge skälet till sitt namn och kamouflagemåla planen i stället.

Tre av piloterna i vita divisionen framför sitt polskbyggda ambulansflygplan av typ RWD-13; damen i vitt skulle kunna vara Marina, men ingen av hennes söner är säker. Bild Mihai Andrei.

Marina gifte sig 1942, mitt under brinnande krig, med prins Constantin Basarab-Brâncoveanu, som var jurist och diplomat. Efter bröllopet for Marina genast tillbaka till fronten.

Efter kriget blev Rumänien en del av östblocket, kommunisterna arresterade Marinas man, som fick tillbringa åren mellan 1948 och 1954 och igen mellan 1959 och 1964 i fängelse. Regimen konfiskerade familjens egendom inklusive Marinas flygplan, så efter det fick hon aldrig flyga själv mer.

Marina och Constantin fick två söner, Constantin Emanoil, född 1943 och Mihai, född 1948. Familjen lämnade Rumänien 1964 och bosatte sig först i Kent, där Constantin arbetade på BBC:s Rumänienavdelning i London. Han dog 1983, strax efter att han pensionerat sig. Familjen köpte sig ett hus i Bouloc i sydvästra Frankrike, där Marina dog den 15 juli 2001.

Constantin Emanoil stannade i England och blev professor i rysk historia vid University of Manchester. Efter pensionen föreläser han fortfarande, bland annat vid University of Sheffield och Columbia University i Missouri i USA.

Mihai undervisar i matematik vid Université Pierre et Marie Curie. Han och hans familj bor i Paris, där även hustrun arbetar vid ett universitet. De har två döttrar, Iseut Marie Mathilde, född 2005, och Marie Emilie Valentine, född 2006. Mihai har också en son Clement Constantin i ett tidigare äktenskap.

Prinsessan Marina Ştirbey Brâncoveanu 1912 - 2001. Bild Mihai Andrei.

Ett varmt tack till Prins Mihai Brancovan och flyghistorikern Mihai Andrei som generöst delat med sig av information och bilder, Mihai Ciubotariu för översättning från rumänska till engelska och likaså till Christina Lindholm och Urban Lindblom som hjälpt till med forskningen.

Text: Björn & Ann Britt Bergström. Sidan först publicerad 2011-12-04.