Du är här: Skip Navigation Links > DOKUMENT > Y Berzén om Rö
GÄSTBOK

Yngve Berzéns beskrivning av Rö

[Kopierad från Upplandia.se, ursprungligen publicerad i Sveriges Bebyggelse, Stockholms län del III, 1952]

RÖ SOCKEN

AV AUKTIONSUTROPAREN YNGVE V. BERZÉN

Om vi färdas stora landsvägen Stockholm-Norrtälje, komma vi efter nära 5 mils resa in i Sjuhundra härad, ett småkuperat landskap med vackra insjöar. Häradet består numera av fyra socknar, Fasterna, Rimbo, Skederid och Rö. Den sistnämnda socknen har en kuperad terräng med vackra lövdungar och små sjöar. Parallellt med landsvägen ligga sjöarna Jälnan (13 meter över havet) och Rösjön (12,5 m. ö. h.) och utmed Roslagsbanan den milslånga sjön Sparren (12,8 m. ö. h.), vid vars stränder märkas två anrika gårdar, Näs och Lisinge. Vid sjön Viren (39,1 m. ö. h.) är det gamla Oxenstiernska godset Beateberg beläget. Vidare märkas sjöarna Angarn (41,6 m. ö. h.) och Skären (48,7 m. ö. h.). Den högsta punkten i Rö socken är Härsbyberget, 59,5 m. ö. h.1

Enligt Årsbok för Sveriges kommuner var socknens areal vid 1951 års ingång 4.225 hektar, därav 982 hektar åker.2

Rö är en jordbrukssocken. På höjderna förekomma grunda jordar, där skörderesultaten bli dåliga under torra somrar. I kronolänsman C. A. Njurlings skrift "Min enkla lefnadssaga" lästes så t. ex.: "Året 1845 blev däremot ett torrår. Under hela sommaren föll intet eller åtminstone högst litet regn. Den från föregående år uppblötta jorden blev hård som tegel och vårsäden blev så tunn och kort att den på många ställen ej kunde skäras med lie utan måste uppryckas med händerna."

Potatis odlas i ganska stor utsträckning och säljes till Stockholm, där Rö-potatisen är mycket uppskattad för sin höga kvalitet. I början av detta sekel höllo jordbrukarna betydligt flera djur än nu, och detta gjorde, att skörden konsumerades på stället, så att det inte blev mycket över för avsalu. Numera drivas några jordbruk kreaturslöst, och man kan då sälja hela skörden. Mest odlas vete, havre och korn, medan råg endast förekommer i ringa mängd. De större jordbrukarna ha på senare år med goda resultat börjat odla oljeväxter. Spannmålen uppköpes i regel av Mälardalens lantmannaförbund, där de flesta av ortens lantbrukare äro medintressenter. Från de mindre jordbruken säljes huvudsakligen mjölk, och denna går givetvis till Mjölkcentralens mejeri i Rimbo för vidare befordran till Stockholm.

I Rö socken finns ingen akademi- eller kronogård, vilket är något ovanligt, när det gäller Uppland. Icke heller finns något fideikommiss. Ungefär hälften av gårdarna brukas av arrendatorer.

Skogsbruket har ringa omfattning. Sedan stora skogsarealer avverkats början av 1900-talet, finns det nu mest ungskog. Timret säljes till ortens skogsägareförening men även till Lenna Bruks AB, som fraktar de uppköpta produkterna med bil till sitt sågverk i norra Uppland. Även den gamla firman Olsson & Rosenlund AB köper skog till sin såg i Österledinge i Skederids socken, och det finns också några mindre sågverk trakten. Det enda industriföretaget i Rö socken är AB Trä och Betong, som tillverkar cementvaror och har ett tiotal anställda. I socknens östra del finnas grusåsar, varifrån ganska mycket grus försäljes.

Känt över hela landet är Väsby stuteri, där Solvallatravare uppfödas. På Beatebergs säteri förekommer uppfödning av såväl fullblod som ardennerhästar.

I socknen finnas fyra större herrgårdar. Den märkligaste är Beatebergs säteri, som tidigare hetat Molnekulla. År 1650 skänkte välborne Lars Bengtsson på Molnekulla 10 daler till kyrkan i tacksamhet för att Gud hjälpt honom att komma lyckligt hem från en resa till Västergötland. Huvudbyggnaden låg vid denna tid troligen vid sjön Angarns norra strand, där stora stensättningar ännu vittna om att ett betydande byggnadsverk måste ha funnits. Vid 1600-talets mitt ägdes gården av Axel Oxenstiernas kusin, greve Gabriel Bengtsson Oxenstierna, gift med Anna Banér3 och friherre till Mörby och Lindholm. Efter greve Gabriels död 1656 tillföll Molnekulla dottern Beata Oxenstierna, som 1678 gav säteriet dess nuvarande namn. På gården förvaras alltjämt en bibel, som Gabriel Oxenstierna 1647 förärade sin dotter. År 1708 ägdes Beateberg av Kristina Oxenstierna, änka efter den året förut avlidne guvernören Gabriel Turesson Oxenstierna, och 1721 av dessas dotter Anna Margareta. Denna var gift första gången med överste Karl Ulrik Torstensson, som dog 1727, varvid ätten Torstensson utslocknade på svärdssidan, och hon gifte 1731 om sig med riksrådet Thure Gabriel Bielke (död 1763). På 1760-talet ägdes säteriet av den sistnämndes son riksrådet Nils Bielke, och senare av dennes svåger Karl Rudenschöld, gift med Kristina Sofia Bielke. En dotter till dessa var den vittbekanta Magdalena Rudenschöld. År 1771 inköptes Beateberg av sedermera riksrådet Sven Bunge (död 1801). Dennes maka, Elsa Beata Wrede, var mycket intresserad för hortikultur och anlade vid gården två större trädgårdar med orangeri samt drivhus för vinrankor och persikor. Hon arbetade även för införande av potatisodling i orten. Sven Bunge anlade den berömda engelska parken på en areal av 50 hektar, och här finnas ännu i dag stora ekar, bokar och andra träd kvar från den ursprungliga anläggningen.

Efter Sven Bunges död ärvdes säteriet av sonen överhovjägmästaren Mårten Bunge (död på Beateberg 1815 som den siste manlige medlemmen av sin ätt). Denne var gift med Johanna Constantia Creutz (död på Beateberg 1845). Mårten Bunge ägde de stora Ockelboverken i Gästrikland och fick från dessa råmaterial till en stålmanufaktur, som inrättats på Beateberg redan 1795 men som snart måste nedläggas. Säteriet, som vid denna tid omfattade halva Rö socken och omkr. 7 mantal i angränsande socknar, inköptes 1813 av friherre W. R. Leuhusen, som 1816 överlät det på livstid till den föregående ägarens änka. Efter Leuhusens död 1853 innehades säteriet av mågen P. A. Åkerlund, som var präst i Kårsta och gift med Henrika Leuhusen. Under dessas tid, närmare bestämt 1860, nedbrann det på 1760-talet uppförda torps de logiet, men ett nytt uppfördes inom de närmaste åren. Destillatorn Wilh. Nibelius köpte 1861 säteriet, som nu bestod av endast 4 1/2 mantal, men sålde det redan året därpå för 165.000 riksdaler till kamreraren Nils Werner. Denne Werner tillrättaskaffade Beata Oxenstiernas bibel, som en längre tid varit försvunnen men nu återfanns hos en statarfamilj på gården. Notarien Johan Otto A. Ekstam ägde säteriet från 1873 till sin död 1878, och under denna tid företogos stora skogsavverkningar, som medförde svåra förluster för säljaren. Timret såldes nämligen fritt Norrtälje och måste därför flottas i ån Jälnan till nämnda stad, varvid en stor arbetsstyrka sysselsattes. Efter att ha ägts av friherre B. K. Cederström övergick Beateberg sedan till major Alb. Axel Uggla, som 1895 sålde gården, varefter den gick genom många händer, innan den 1903 inropades på exekutiv auktion för 160.000 kr. av Anders Johan Andersson. Denne nedlade avsevärda kostnader för att öka jordens och ladugårdens avkastning, innan han sålde gården till en från Finland inflyttad ingenjör Uno Donner, som 1916 i sin tur avyttrade den till konsul Torsten Roberg. Agronom Åke Grönvall köpte egendomen 1937 och sålde den fyra år senare till grosshandl. Robert Ljunglöf (död 1950). Den sistnämnde ökade avsevärt Beatebergs areal, utförde en genomgripande restaurering av huvudbyggnaden och förbättrade även arbetarbostäder och ekonomibyggnader.

I närheten av Rö station vid den långsmala sjön Sparren ligger på en brant kulle den vackra gården Näs, vars huvudbyggnad är uppförd 1774 av krigsrådet Karl Erik Wadenstierna. Näs nämnes 1540. Gustav II Adolf skänkte 1624 Näs jämte några andra gårdar till borgmästaren i Stockholm Hans Nilsson. Dennes änka överlät godset, som då omfattade även bl. a. Ticksta, till sonen hovrådet Gustaf Hansson Taubenfelt (död 1674), varefter det ägdes av regementskvartermästaren Hans Persson Witting (död 1685) och ingenjör Johan Holm. Den sistnämnde sålde 1689 egendomen till Jost Klenschmitt (död 1696). Vid 1700-talets början ägdes Näs av Jost Gagge och till 1724 av hovrättspresidenten Otto Reinh. Strömfelt, som sålde det för 14.000 daler kopparmynt till överste Wilh. Douglas. Denne sålde 1731 egendomen för 15.000 daler kopparmynt till kommissarien Peter Sillander, och dennes efterlevande överläto 1745 godset (Näs, Ticksta, Risby, Melby m. fl. gårdar) för 60.000 daler kopparmynt till statssekreteraren, sedermera hovrättspresidenten Eric Mathias von Nolcken. Denne sålde det i sin tur 1753 för 82.000 daler kopparmynt till överstelöjtnanten, sedermera krigsrådet Martin Sandelhielm. Nästa ägare var hovrättsrådet Adam Fredenstierna (död 1772), en av mösspartiets mest stridbara medlemmar och betecknad som "kunnig jurist, än större advokat". Från Fredenstierna övergick godset med underlydande 1768 till överstelöjtnant Karl Örnsköld, som 1773 sålde det hela till dåvarande krigsrådet, sedermera statssekreteraren Karl Erik Wadenstierna och dennes maka Fredrika von Carleson för 169.000 daler kopparmynt. Efter Wadenstiernas död 1787 övertogs godset, som då utgjorde 10 mantal, därav 7 mantal inom Rö socken, såsom fideikommiss av äldsta dottern Sofia Maria, gift med expeditionssekreteraren, sedermera justitieombudsmannen Lars August Mannerheim (död 1835) . Näs övergick 1837, delvis genom köp, till dessas döttrar Fredrika Karolina, gift med överintendenten Fredrik Samuel Silverstolpe, och Sofia Helena (död ogift 1854) . År 1855 inköptes egendomen av överintendenten Silverstolpes brorson Karl Fr. Gustav Silverstolpe, efter vars död 1895 godset ärvdes av barnen, däribland justitierådet Karl Silverstolpe, fader till nuvarande ägare. Sedan 1939 äges Näs av bröderna överläkaren vid Ersta sjukhus Torsten Silverstolpe och professor Gunnar Westin Silverstolpe. På Näs finnas många gamla värdefulla möbler, konstverk m. m. De tidigare underlydande gårdarna, Ticksta m. fl., äro för länge sedan frånsålda.

Lovisedal är en gård, som bildats i början av 1800-talet av Mårten Bunge genom byten med angränsande hemman och länge hört till Beatebergs underlydande. Den var ursprungligen ett torp och hette Virakärr men fick 1826 sitt nuvarande namn efter friherre W. R. Leuhusens maka i andra äktenskapet Louise Creutz. Gårdens mest kände ägare i senare tid är riksdagsmannen Erik Gabriel Åkerlund, som var dotterson till W. R. Leuhusen. Han köpte även Ticksta och en del av Risby och var en tid ägare till 10 mantal. År 1916 sålde han Lovisedal och inköpte Järsö i Söderby-Karl, där han dog 1932 "som en fattig man". Riksdagsman Åkerlund var sällsynt mån om sina underlydande väl ett hundratal hade sitt levebröd genom honom. Författaren till denna beskrivning arbetade på sin tid i godsets skogar, och förtjänsterna voro inte så stora (1: 50 om dagen), men arbete fanns året om. Flera gamla underlydande erhöllo bostad och gratial av Åkerlund, när gården såldes.

Ticksta har omtalats flera gånger i det föregående. "Per i Ticksta" nämnes 1540, och 3 mantal Ticksta innehades 1627-85 av ägarna till Näs och därefter av generallöjtnant Gustav Ewertsson Horn, som 1727 sålde gården till Näs' dåvarande ägare Wilh. Douglas. Fyra år senare skildes Ticksta ånyo från nämnda gård, då det jämte det närbelägna Risby m. fl. gårdar köptes av assessorn Petter Stierncronas stärbhus. År 1745 återköptes det än en gång till Näs av Eric Mathias von Nolcken och hörde sedan till Näs, ända tills det under senare hälften av 1800-talet frånsåldes till riksdagsman Åkerlund.

Lisinge nämnes 1411. Gården har gått från far till son i samma släkt under en tidrymd av mer än 300 år. Ägarlängden återfinnes på fastighetsavdelningen i detta arbete.

Härsby, beläget söder om kyrkan, nämnes så tidigt som 1331. Två gårdar äro ännu belägna vid kyrkan, medan övriga äro utflyttade. Härsby Södergård ägdes från år 1625 av släkten Taubenfelt på Näs och kom på 1680-talet i släkten Ruuths ägo. Gården ägdes sedan av kapten Sven Larsson Sölfverberg, gift med Beata Elisabeth Ruuth, och av dessas son kapten Karl Sölfverberg. Den sistnämndes arvingar sålde 1763 Södergården till inspektor Nils Meurling, som 1768 även köpte Mellangården av Karl Rudenschöld på Beateberg. Efter Nils Meurlings död ärvdes gårdarna av sonen Fredrik Meurling och de båda döttrarna. Sonen sålde 1775 sin del till Sven Bunge på Beateberg, och döttrarna avyttrade 1781 sin egendom till Karl Erik Wadenstierna. Den sistnämnda delen av Härsby kom sedan att höra under Näs i omkr. 100 år, varefter den frånsålts och styckats i en mängd små fastigheter.

Den största gården i byn är i våra dagar Härsby 1:2, en gammal släktgård, vars nuvarande ägare Helge Carlsson i rätt nedstigande led härstammar från kyrkvärden Lars Larsson (död 1709). I församlingens kyrkbok skriver pastor år 1685: "Een stoor Jordhög finns i Härsby gärde lite ifrån kyrkian, hwilken alle bönder ännu så wärija, at ingen törs hugga der af någon buske. Sädan twenne bönder hawa begynt plöija på samma hög åk bliwit starkt der efter med särdeles siukdom bekajade, sade dhe: — Wi troo at f...n ligger där begrawin. Dock är derass mening fast annorlunda." — Jordhögen har legat kvar ända in i våra dagar. Den togs bort för ett 30-tal år sedan utan att någon sjukdom eller annan olycka drabbade "gärningsmännen".

Ägaren av Härsby 1:2 sålde för några år sedan ett jordområde intill kyrkan och skolan, där församlingshus skall uppföras, så snart tiderna det tillåta.

På Härsby ägor fanns under 1700-talet en krog, som upprättats av Kronan (Härsby krog eller Pilkrog).

Väsby omfattar f. n. fyra gårdar jämte Väsbylund. År 1527 nämnes Anders Håkansson i Väsby. Posthemmanet i byn har ända sedan 1730- talet gått från far till son, och samma släkt ägde tidigare under något hundratal år gårdar i Gullbergby.

Eke är en by med fem hemman. Där finnas ättlingar i åttonde—nionde led till Anders och Per, som på 1630-talet ägde var sin hälft i Eke. En tidigare "Anders nämndeman" i Eke nämnes 1493.

Nibble består av två gårdar, av vilka den ena är församlingens komministergård. Greger i Nibble nämnes 1493. I kyrkboken läsa vi följande anteckning från år 1685: "Offerlund, öwerwäxt med Äspeträd finness et lijte stykke ifrån kyrkian wijd en by benämnd Nibbla hwarest syness Eld ännu sombliga åhrstijder om nätterna".

Pastor H. W. Söderbaum (död 1901) inköpte år 1845 för egna medel 1/8 mantal Nibble och bebyggde gården nödtorftigt med bistånd av församlingen. Tre år senare utökades köpet med 1/4 mantal för en summa av 2.000 riksdaler banko. Dessa pengar lånades ur Hornska gravkassan för att av församlingens komminister amorteras under 100 år. År 1859 inbetalade friherrinnan Fredrika Silverstolpe på Näs hela skuldsumman. Till minne av denna vackra handling har komministerbostället sedan dess burit namnet Fredrikelund. År 1921 uppfördes en ny komministerbostad nära den gamla, som sedan uppläts till boställe för arrendatorn.

I Risby finnas två gårdar. Halva Risby hörde förr till Näs' underlydande, och den andra halvan inköptes av Näs' ägare under 1830-talet, men gårdarna frånsåldes efter ett 50-tal år. År 1888 lät kronolänsman C. A. Njurling åt sig uppföra en större byggnad vid Risby, där han anlade en stor trädgård.

På senhösten 1710 dogo i pesten 25 personer i Rö, därav 16 i Risby och dess grannskap. Några av liken jordades i sandbacken vid Röbacka.

I Ösby och Melby äro gårdarna bortrivna. Ösby innehades på 1600- talet av medlemmar av släkten Cronloo. Karl XI utfärdade 1688 ett donationsbrev på ett hemman i ösby till kaplansboställe, men församlingen tog sig för lång betänketid, och hemmanet såldes till enskild person. I början av 1700-talet beboddes det dock av komminister Erik Huss, som avled där 1722. År 1723 såldes gården av Jost Gagge på Näs till friherrinnan Anna Margareta Oxenstierna, som 1755 skänkte den till dåvarande kamreraren Abraham Myrman. Denne sålde 20 år senare Ösbyhemmanet till Sven Bunge på Beateberg.

Både Ösby och Melby nämnas på 1540-talet. Melby synes enligt gamla handlingar ha varit en by, i vilken många av socknens betrodda män ha varit bosatta. På Melby ägor (Röbacka) lät den förut nämnda friherrinnan Oxenstierna upprätta en krog. Pastor klagar 1752 över Röbacka krog, som underhålles av Beatebergs säteri och ligger en halv fjärdingsväg från kyrkan "men at ther hållits mycket buller tid efter annan, och låge des utom andra krogar i vägen för kyrkfolket".

Söderby, nära kyrkan, nämnes 1646. Det har troligtvis under lång tid hört under Beateberg och senare under Lovisedal. Riksdagsman Åkerlund sålde gården till den nuvarande ägarens fader, som i yngre år hade varit kusk och stalldräng vid Lovisedal.

Gullbergby, en by i södra ändan av socknen, hör sedan 1900-talets början till Beatebergs underlydande. Gården styckades i början av nuvarande sekel i en mängd små hemmansdelar. Den gamla huvudbyggnaden finns ännu kvar under namnet Eriksberg4.

Befolkningssiffrorna för Rö socken visa i stort sett samma utveckling som gäller för de flesta landskommuner. Folkmängden stiger långsamt ända till 1900-talets början för att sedan sjunka, så att invånarantalet f. n. är ungefär lika stort som det var för 130 år sedan. År 1750 funnos i socknen 438 personer, år 1775: 513, år 1800: 540, år 1825: 560, år 1850: 591, år 1878: 725, år 1904: 816, år 1932: 714, år 1938: 679, år 1948: 599 och den 1 januari 1951: 553 personer. Det högsta födelsetalet noteras år 1892, då 38 barn föddes i socknen.

Rö kyrka, belägen vid stora landsvägen Stockholm-Norrtälje, är uppförd av sten med valv av tegel. Dess exakta ålder är okänd. Vid den stora ombyggnaden 1747 anträffade komminister Johan Brolin en bokstol med årtalet 1200. Då målningen på bokstolen överensstämde med den som täckte kyrkans valv och väggar, drog komministern den slutsatsen, att bokstolen hade tillhört de ursprungliga inventarierna och att årtalet 1200 var kyrkans byggnadsår. Den äldsta kyrkklockan var emellertid daterad 1228.

Komminister Brolin meddelar vidare5, att kyrkan har varit helgad åt S :t Olof, att en S :t Olofsmässa sedan gammalt har hållits varje år på helgonets namnsdag och att S :t Olofs bild stod uppställd vid altaret ända till år 1707, då alla gamla bilder togos bort; ett undantag gjordes dock för det nämnda belätet av kyrkans skyddspatron, som fick stanna kvar i kyrkan men flyttades från altaret till en plats under läktaren.

Den gamla kyrkan blev med tiden mycket bristfällig. Ombyggnadsplaner synas länge ha varit å bane under 1700-talets förra hälft, 1742-43 upptogs kollekt i landets alla kyrkor för detta ändamål, och 1744 sökte församlingen få ännu en sådan kollekt, då ombyggnaden kostnadsberäknats till den aktningsvärda summan av 18.331 daler kopparmynt. Sockenstämman beslöt f. ö. sistnämnda år, att gudstjänsterna under stark storm och åskväder skulle hållas på kyrkvallen, enär kyrkan vore så bräcklig, att en svår olycka lätt kunde inträffa. Den 15 mars 1747 hade man kommit så långt, att sockenstämman kunde godkänna murmästare Weigfelts ritningar till ombyggnaden och dennes samt byggmästare Peter Gelsners kostnadsförslag på 3.500 resp. 1.600 daler kopparmynt. Stämman beslöt också, att församlingen skulle ta upp ett lån för att gälda de dryga kostnaderna.

Ombyggnadsarbetet började den 9 april 1747, och kyrkan kunde den 23 augusti samma år åter tagas i bruk för gudstjänster. Gudstjänsterna hade under ombyggnaden hållits i stora salen på Ticksta. Kyrkan fick nytt tak, östra gaveln och sakristian revos, och ett nytt kor av 8 alnars längd uppfördes. Det nya koret bekostades i huvudsak av ägaren till Ticksta och Näs Eric Mathias von Nolcken under villkor, att han och hans efterkommande "till evärdeliga tider" fingo en familjegrav under koret. Kyrkans väggar och valv vitkalkades, och medeltidsmålningarna, som tiden icke skattade högt, doldes för menighetens blickar.

Trots att det nya koret inte kostade församlingen något, hade man, som redan antytts, måst ta upp ett lån för att finansiera ombyggnadsarbetet, och på sockenstämma den 12 juli 1752 beslöts att uttaxera 10 daler årligen under 9 år på varje helt mantal för att klara amorteringarna på lånet, som då uppgick till 2.000 daler. Det beslöts även, att man skulle söka förmå torpare, drängar och pigor i församlingen att bidraga med någon årlig och frivillig avgift.

Hur grundlig ombyggnaden och restaureringen än hade varit, visade den sig icke till fyllest. Snart voro nya förbättringsarbeten nödvändiga. Under åren 1662-1756 hade 60 lik blivit begravna inom kyrkans murar, och det var inte så underligt, att trävirket i golv och bänkar ruttnade. År 1756 meddelades, att några av de främsta bänkarna både på mans- och kvinnosidan voro "nog krassliga" och syllarna under samma bänkar nästan uppruttnade, varför snar reparation var av nöden. Även år 1765 meddelades, att flera bänkar voro förruttnade.

Kyrkan blev med åren svårt nerrökt och även i andra avseenden bristfällig, och i vår tid har en ny grundlig restaurering utförts. Denna har finansierats dels genom lån, dels genom medel, som ha hopsamlats av en kyrklig syförening. Kalken på valv och innerväggar har borttagits, så att de vackra medeltidsmålningarna åter ha kommit i dagen det visade sig, att kalklagret hade varit ett mycket bra konserveringsmedel! Betraktad ur den synpunkten var 1747 års överkalkning en välbetänkt åtgärd, men de som fattade beslut härom hade naturligtvis ingen tanke på att målningarna skulle bevaras till kommande tider. Vid den sista restaureringen fick kyrkan nya bänkar av äldre typ, numrerade och försedda med dörrar, och vidare installerades el. värme.

Ännu på 1700-talet saknade många landskyrkor varje slag av musikinstrument, och klockaren fick leda sången från sin bänk. Prosten J. Dillner uppfann år 1830 det enkla instrumentet psalmodikon, som bestod av en resonanslåda med i allmänhet blott en sträng. Redan samma år beslöts, att Rö församling skulle för kyrkans räkning inköpa ett större psalmodikon av bästa slag och ett exemplar av Dillners koralbok. Kyrkan fick 1852 sin första orgel, som byggdes av Blomquist & Lindgren och hade 7 pipor samt kostade 2.000 riksdaler banko. Orgeln utökades 1933 och återinvigdes Marie Bebådelsedag nämnda år.

Kyrkan har under årens lopp fått ett flertal gåvor av församlingsbor. År 1662 skänkte ingenjör Johan Holm på Näs sålunda en silverkanna och en ljuskrona med 5 pipor och Gustaf Hansson Taubenfelt en silverkanna. Bland de många donatorerna under samma århundrade märkes vidare Beata Oxenstierna, som på 1680-talet skänkte bl. a. en duk och ett kläde till altaret, ett kläde till nattvardskalken och en kollekthåv. Kapten Sölfverberg på, Härsby skänkte 1698 en ljuskrona med 6 pipor, och Karl Rudenschöld på Beateberg skänkte 1763 en mässkrud. Under 1800-talet noteras följande gåvor: 1811: dopskål av silver av prostinnan K. E. Tegman, 1832: altarljusstakar av L. A. Mannerheim, Näs, 1877: kyrkans första kamin av riksdagsman E. G. H. Åkerlund, 1888: en stor ljuskrona av samme givare, 1888: altarduk av Hilda Uggla, Beateberg. År 1905 skänkte justitierådinnan Karin Silverstolpe på Näs en altarduk.

Den nuvarande klockstapeln är av en mycket ovanlig typ, i det att den även tjänstgör som stiglucka i bogårdsmuren. Den är uppförd 1806. En tidigare klockstapel, som synes ha blivit byggd före 1648, blåste ned 1702, och av de båda klockorna blev endast en omgjuten. Denna bar årtalet 1228, och inskriften omtalar, att klockan har blivit omgjuten 1725 och 1749.

I klockstapeln förvaras ännu den år 1820 avskaffade stocken. Stockstraffet utdömdes för ärekränkning, sabbatsbrott, försumlighet i läsning, skvaller och många andra slags förseelser, och det blev till slut så vanligt, att allmänheten förlorade respekten för detsamma.

Rö församling är annex till Rimbo och har egen komminister. Tidigare har socknen haft kyrkoherde, och den äldste kände är Petrus Elawi, som var curatus här på 1270-talet, blev biskop i Västerås 1279 och dog 1299. Petrus Beronis nämnes omkr. 1350, Petrus på 1400-talet, Nicolaus 1525, Olaus (den förste lutherske prästen i Rö), Ericus vid mitten av 1500-talet, Mathias Nicolai, död 1577, Nicolaus Jonae (underskrev Uppsala mötes beslut 1593), död 1608. Nils Kjällman Sudermanus, som "vocerades hit 1674 mot konsistorii vilja av riksrådet Bengt Horn, vars hovpredikant han var", har efterlämnat en "Liber Actorum Ecclesia Rubia ", ur vilken vi i det följande skola återgiva några ordningsregler från år 1675. Ture Unander var kyrkoherde i Rimbo och Rö 1691-1712. Bland senare kyrkoherdar i pastoratet märkas särskilt Eric Tegman (kyrkoherde här 1744-51) och Teodor Tegman (1778-1817), som båda förtjäna eftervärldens erkännande för sina utmärkta årskrönikor i den s. k. Hornska boken, som 1677 skänktes för detta m. fl. ändamål av Bengt Horn. En märklig prästman var även Erik Axel Lindgren, kyrkoherde från 1897 till sin död 1918. 100-årsminnet av hans födelse firades den 14 juli 1951 med en högtidlighet vid hans grav på Rimbo kyrkogård. Tillförordnad kyrkoherde i pastoratet är Anders Lindgren.

Den förste kände komministern i Rö är Petrus Erici Knut, som nämnes 1589. Den mest kände av församlingens komministrar under tidernas lopp är sedermera biskopen Tor Andræ, som innehade tjänsten 1912-13. Nuvarande komminister är sedan 1950 Martin Rosenius.

I nyssnämnda "Liber Actorum" av år 1675 läsa vi att "Catechismi Examen" skulle hållas varje söndagsmorgon under hela året, såvida intet särskilt hinder förelåge. Detta är det första vittnesbörd om barnaundervisning, som finns från Rö socken. De första kända klockarna, Hans, som nämnes 1679, och Jöran, som nämnes 1688, torde dock föga eller inte alls ha sysslat med undervisning. Det gjorde däremot Gabriel Pedersson Malm, som dog 1737 efter en 42-årig med beröm omnämnd tjänstgöring som församlingens klockare och barnalärare.

Malm efterträddes av sin måg Karl Ersson, men barnundervisningen övertogs 1738 av f. artilleriskrivaren Johan Kraft. Vid sockenstämma den 27 maj 1744 stadgades böter för de föräldrar, som trots varning icke tidigt läto sina barn lära sig läsa. De som icke själva kunde undervisa sina barn hänvisades till Johan Kraft. Isak Tunaeus, som var socknens nästa klockare och barnalärare, begärde vid sockenstämma 1762 en ersättning med 3 daler kopparmynt i kvartalet för varje barn, som han undervisade. Detta ansågs skäligt, och stämman beviljade enhälligt hans anhållan.

Efter Tunaeus' död 1775 undervisades barnen först av hans änka, men 1778 tillträdde Per Lindbom, som uppsade sin tjänst efter 3 år och efterträddes av Carl Fr. Lindmark, en akademiskt bildad man, som kommit till Beateberg som bokhållare. I ett protokoll av år 1787 nämnes, att Lindmark skall undervisa barnen men har ringa ersättning härför och att en gammal klockarson vid namn Öberg ibland har några barn att lära. På grund av ett i hög grad oordentligt levnadssätt blev Lindmark efter två varningar avsatt 1798 och dog som fattighjon 1815. Näste klockare och lärare var Anders P. Ekenberg, som flyttade 1810 och efterträddes av skräddaren Erik Sjögren. Under dennes tid försummades barnaundervisningen mycket. Kontraktsprosten Thelaus meddelar 1837, att ingen ordentlig skola finns i Rö, varför vice pastor Öberg frivilligt har öppnat en skola i sitt hem, där han varje söndagseftermiddag undervisar socknens barn såväl i innanläsning och i den första kristendomskunskapen som i skrivning och räkning.

Sjögren avled 1848 efter 38 års tjänstgöring. Då hade emellertid en folkskola uppförts. Efter folkskolestadgans tillkomst beslöts 1844 att bygga en skola, och denna stod färdig i maj 1847. Skolan innehöll en skolsal med 40 kvm :s golvyta och 2 meters rumshöjd samt ett litet rum med kök. Till ordinarie lärare utsågs ende sökanden Gust. Ad. Söderberg, och lönen bestämdes till en halv tunna säd (råg och korn) från varje oförmedlat mantal. Undervisningen började den 18 juni 1847 med 75 elever. Söderberg flyttade efter ett år till Håtuna, och till ny lärare valdes den 18 mars 1849 Carl August Njurling. Denne blev också den förste organisten i Rö — orgeln invigdes den 29 februari 1852. Njurling lämnade 1865 socknen för att övergå till landsstaten och blev med tiden kronolänsman. Som tidigare nämnts, återkom han 1888 till Rö och uppförde en byggnad vid Risby, där han bodde till sin död 1906. Under sina sista år skrev Njurling "Min enkla lefnadssaga", ett arbete av stort intresse men tyvärr icke offentligt tillgängligt.

Aug. Eriksson kom efter Njurling och var klockare och lärare i Rö från 1865 till sin död 1874. Under dennes tid inrättades 1871 en småskola, där Erikssons dotter, sedermera fru Elina Berglund, undervisade åren 1877-89. Från 1877 års början innehades lärar- och organisttjänsterna av Karl Sandquist, som efter 5 1/2 år flyttade till Väddö och år 1897 blev riksdagsman. J. F. Cederberg (1883-86) efterträddes av Johan Viktor Th. Berzén (artikelförfattarens fader), som kvarstod i tjänsterna i 39 år till 1925 och under denna tid enligt anteckningar undervisade 696 barn. År 1893 lät major Alb. Uggla på Beatebergs ägor uppföra ett skolhus för socknens räkning mot en ersättning från kommunen av 2.000 kr. Den gamla skolan vid kyrkan hade nu blivit otillräcklig, varför församlingen 1901 beslöt bygga ett nytt skolhus. Riksdagsman Åkerlund skänkte erforderlig mark på Ticksta ägor nära kyrkan, och 1902 uppfördes skolhuset av tegel med två lärosalar och avklädningsrum på nedre våningen samt en småskolesal och två lärarbostäder på den övre. Skolformen förbättrades 1918 från C- till B-form.

I protokoll från ärkebiskopsvisitation den 21 och 24 juni 1918 läses: "Folkskoleläraren, organisten och klockaren J. V. Berzén som i 32 år troget skött sitt kall i församlingen, är en märklig man. Bland alster av hans kärlek till bygden och forskningsiver må nämnas, att han ur protokoll, kyrkoböcker och andra urkunder sammanställt och utarbetat en församlingsbok över Rö för åren 1650-1760 (senare även 1760-1926, förf. anm.). — — — Vad klockaren Berzén här för sin socken åstadkommit är väl värt att hederligt ersättas. En väl inbunden bok borde anskaffas och hans översikt över socknens befolkning under nämnda tid där införas mot rimligt vederlag till den förtjänte forskaren." Församlingen tog emellertid aldrig detta råd ad notam. Sedan Berzén slutat sin tjänstgöring i Rö, flyttade han till Bromma församling, där han avled 1931 vid 69 års ålder. Hans närmaste efterträdare i Rö var Martin Enegård, som 1936 flyttade till Sundbyberg. Denne följdes av Erik Engberg, som alltjämt är innehavare av de förenade tjänsterna.

Ett sockenbibliotek grundades 1854 på initiativ av folkskollärare C. A. Njurling. År 1885 omfattade det 191 band. I protokoll från prostvisitationen 22-24 september 1905 finnes antecknat: "Sockenbibliotek finnes och står under kommunalstämmans vård genom på stämman utsedda personer. Prästerskapet är alldeles uteslutet af okänd anledning. Det innehåller 342 band och anlitas enl. uppgift mest af skolbarn, mindre af äldre; mest läses religiösa och historiska skrifter. En del af hundskatten är anslagen till bibliotekets förökande. Dessutom finnes en bibliotekskassa, hvaraf räntan användes till bokinköp." Nya stadgar antogos den 30 december 1917, och i protokollet från ärkebiskopsvisitationen följande år heter det: "Skolbibliotek (i Kyrkskolan) : 241 verk i 366 band; sista året 520 lån av skolbarn och äldre personer." År 1950 hade biblioteket 1.421 band, och för året redovisades 1.143 lån av yngre och 65 av äldre personer. Bibliotekarie är lärarinnan fröken M. Mellberg, som för detta uppdrag har den blygsamma ersättningen av 75 kr. per år."

Ur gamla protokoll och handlingar kan man inhämta många intressanta upplysningar om gångna tiders folkliv. Det skulle vara frestande att citera i det oändliga, men utrymmet är begränsat, och vi får inskränka oss till några få exempel.

Liber Actorum Ecclesia Rubra anno 1675 (av Nils Kjällman Sudermanus) stadgar, att den som antingen i gästabud, på väg eller vägamot träter, skall böta 2 daler till kyrkan; hårdragning och örfilande taxeras till 3 daler, och om någon drar kniv eller reser annat vapen, skall han böta 4 daler. Dessa straff hade beslutats på stämma med församlingen — om någon skadades till liv och hälsa, blev det förstås tingssak. — I Ordning om inhysesfolk stadgas, att om någon utan att meddela kyrkoherden härbärgerar landstrykare eller landstrykerskor, skall han böta 1 daler kopparmynt till kyrkan för varje vecka som han hyser sådana gäster. — Ordning för ungdomen säger bl. a., att alla kvinnor, hustrur eller pigor, som bruka franska seder och huvudbonader, skola av kyrkvärdarna och klockaren samt sexmännen ledas ut ur kyrkan före gudstjänsten men ha tillåtelse att höra Guds ord i vapenhuset eller vid kyrkfönstret.

Några exempel på straff : den 4 juli 1679 bötade Anders Olufsson i "Däna" 1 daler och 8 öre för träta på kyrkogården; den 5 september 1680 bötade Johan Staffsson i "Määlsaetra" 1 tunna tjära för slagsmål; den 21 december 1680 bötade Per Tomson i "Wijk" 1 daler och 24 öre för slagsmål; 5:e söndagen efter Trefaldighet 1680 fick en pojke uppkastningar i kyrkan och fick böta 2 daler; den 24 maj 1685 bötade Matz Gregersson i "Lijsinge Torp" 2 daler för samma förseelse.

Att anlita kvacksalvare var också straffbart, vilket framgår av följande: Till sockenstämma första söndagen efter trettondagen 1749 hade inkallats båtsmannen Lars Lustigs hustru Karin Arvidsdotter, Jan Janssons änka Karin Andersdotter i Väsby och Flychtings hustru Brita Matzdotter i Nylund till förhör angående ett besök hos en "klok gumma" i Buddbol i Ununge socken. Av dessa hade endast den förstnämnda infunnit sig, och hon avlade följande bekännelse: Hon hade ett litet barn6, som strax efter födelsen på hösten 1747 blivit sjukt, och sedan hon förgäves hade prövat lovliga botemedel, hade hon blivit förledd att söka råd och bot för barnet hos Buddbolsgumman. Jan Janssons änka hade åtagit sig att gå till den kloka gumman, och fick med sig ett runstycke, på vilket barnet hade sovit, samt litet brännvin. Efter återkomsten meddelade hon, att Buddbolsgumman hade smält bly i brännvinet över runstycket, varvid hon hade funnit, att Lustigs hustru hade blivit skrämd av en orm, när hon gick med barnet. Gumman skickade med en rot, varmed barnet skulle rökas, och skickade också tillbaka brännvinet. Med detta tvättade man barnet, varefter Janssons änka slog ut brännvinet i en myrstack. Någon tid därefter for änkan åter till Buddbol, denna gång i sällskap med Flychtings hustru. När Buddbolsgumman fick veta, att barnet ännu levde hon hade spått, att det skulle dö före Mickelsmässan — och övertygat sig om, att hon hade fått betalt för sina ordinationer, förklarade hon, att barnet var en bortbyting. Efter hemkomsten sökte Janssons änka förgäves övertala modern att sopa ut det sjuka barnet tre torsdagskvällar då skulle hon säkert få igen det rätta barnet. Även om modern vägrade att lyda detta råd, hade komministern i församlingen haft all möda att övertyga henne om att barnet verkligen var hennes eget.

Saken blev utagerad vid nästa sockenstämma två veckor senare, då Jan Janssons änka, som nu hade infunnit sig, dömdes att plikta 3 daler kopparmynt till kyrkan eller också sitta en söndag i stocken, "helst som hon inbillar sig ingen synd genom sådant begått". Barnets mor befanns botfärdig och bad under tårar församlingen om tillgift och hon blev också frikänd. "Cominister förestälte nödvändigheten af et vites åsättjande för then som hädan efter ifrån Röö församl. besöker Unungehustrun, och henne om hiälp anlitar; tyckandes vara billigt at eho, som ther med beträdas skulle, bör utom hvad allmenna lagen förmår, gifva til kyrkian 6 Dlr. k :mt och ther jemte undergå en söndags stockstraff, som af samtl. socknemännerna bejakades."

Fattigdomen var förr mycket svår. Bönderna råkade ut för missväxt, de ständiga krigen slukade ofantliga summor, och arbetarna hade mycket små inkomster. I en räkenskapsbok finna vi drängen Pers årslön för år 1800 vara upptagen till 16 riksdaler och 32 skilling och pigan Stinas lön till jämnt hälften. Många, bönder såväl som arbetare, slutade som fattighjon, och fattigvården var ett stort problem förr i tiden. Vid sockenstämma den 4 december 1831 beslöts att vidtaga förberedelser för att bygga ett nytt fattighus. Byggmästaren fordrade, att dugliga karlar skulle skickas i gångled, d. v. s. uppföra byggnaden genom samfällt arbete, och dagsverkena räknas från kl. 5 fm. till kl. 8 em., vilket socknemännen biföllo. Backstuguhjon och andra, som inte kunde delta i själva byggnadsarbetet, fingo hämta mossa, sand, lera m. m. Detta, socknens gamla ålderdomshem, som uppfördes 1832, är numera uthyrt till två familjer.

I våra dagar kan man säga, att invånarna i Rö äro välbärgade. Kommunen har ålderdomshem gemensamt med Husby-Lyhundra och Skederid. Detta är beläget i närheten av Syninge station, och där vistas f. n. två personer från Rö socken.

Stridens vågor gingo höga 1920-21, då det var fråga om att kommunen ensam skulle bygga nytt ålderdomshem, och meningarna bröto sig starkt om var detta skulle ligga. En del ville ha det väster om kyrkan, vid Väsby, andra öster om kyrkan, vid Sandal. Det hela kostnadsberäknades till 45.000 kr., och denna summa ansågs så hög, att planen avskrevs.

Fr. o. m. den 1 januari 1952 har Rö upphört att vara egen borgerlig kommun. Socknen har tillsammans med Husby-Lyhundra, Skederid, Rimbo och Fasterna uppgått i Sjuhundra storkommun med Rimbo municipalsamhälle som huvudort. Vi få lämna åt kommande generationer att bedöma fördelarna och nackdelarna med denna genomgripande förändring de svenska kommunernas administration.

Kommentarer:
1) Det finns högre punkter i socknens södra del, öster om sjön Skären finns en punkt som ligger 70 m över havet
2) Detta är landarealen, räknar man in sjöar och vattendrag är arealen 4671 hektar.
3) Anna Gustavsdotter Banér, dotter till den Gustav Banér som avrättades i Linköpings blodbad 20/3 1600.
4) Namnet finns inte i någon av våra källor.
5) Samma sak skrev kyrkoherde Nicolaus Kjällman redan 1685.
6) Det var en pojke som hette Arvid. Han dog 6/10 1749 av 'tvinsot', två år gammal.

Text: Yngve Berzén, avskrift: Hasse Sandersen, kommentarer: Björn Bergström. Sidan först publicerad 2011-06-19, senast uppdaterad 2014-04-07