Du är här: Skip Navigation Links > RÖ SOCKEN > S:t Olof - kyrkans skyddshelgon
GÄSTBOK

Vem var S:t Olof?

ö kyrka helgades för mycket länge sedan åt Sankt Olof. Den 29 juli varje år höll man under medeltiden S:t Olofsmässa i Rö. 2012 tog Ann Britt och Björn Bergström reda på litet om vem denne S:t Olof var och berättade vad de hittat på Rö Hembygdsförenings årsmöte den 23 februari. Det här är en webversion av deras föredrag för dem som inte kunde vara med på årsmötet.

Kyrkan

Rö kyrka, helgad åt S:t Olof

Olofs släkt

Han hette Olof Haraldsson och var kung i Norge för snart 1000 år sedan. Han var av förnäm släkt; hans far hette Harald "Grenske" - d v s "grönlänningen", för han var uppväxt hos släktingar på Grönland, där det på den tiden fanns en liten koloni av nordbor. Olofs farfars farfar var den norske kungen Harald Hårfagre, den förste som regerade över hela Norge.

Olofs mor hette Asta Gudbrandsdotter och medan hon väntade Olof fick hennes man Harald för sig att fara till Sverige och fria till den svenska änkedrottningen Sigrid Storråda. Hon visste förstås att Harald redan var gift och avvisade honom. Hen Harald gav sig inte utan återkom med sitt frieri, och då blev Sigrid Storråda tvärilsken och lät bränna Harald inne i en gäststuga. Asta flyttade hem till sin far, där Olof föddes omkring år 995 och där tillbringade han sina första år hos sin morfar.

Asta gifte sig senare med Sigurd Syr, som blev Olofs styvpappa. Asta och Sigurd fick flera barn tillsammans, bland andra sonen Harald, som alltså var Olofs halvbror och skulle låta höra talas om sig.

Efter att Olof i sin ungdom varit ute i Europa och härjat återvände han till Norge och såg sig om efter en lämplig hustru. Precis som sin far tyckte han att ett förbund med Sverige vore en bra idé, så han friade till Ingegerd, som var den svenske kungen Olof Skötkonungs äldsta dotter. Ingegerd hade ingenting mot detta, men hennes far var inte glad åt den tilltänkte fästmannen. Han kallade Olof för Tjockisen – den digre - och hindrade Ingegerd att möta sin fästman till förlovningsfesten. Antagligen hade han hört berättas om Olofs pappas frieri till hans mamma Sigrid och hur det gick – och ville kanske inte bli påmind om detta genom att ha Olof i familjen.

Ingegerd lovades istället snabbt bort till den ryske storfursten Jaroslav av Kiev och Olof fick nöja sig med hennes lillasyster Astrid. Ingegerd blev storfurstinna, flyttade till Ryssland och fick många barn, bland andra dottern Elisabet som så småningom gifte sig med Olofs halvbror Harald. På sin ålders höst blev Ingegerd nunna, bytte namn till Anna och efter sin död blev hon helgonförklarad av den ortodoxa kyrkan. Den svensk-ortodoxa församlingen i Eskilstuna heter Sankta Anna efter henne.

Olof och Astrid fick bara ett känt barn, dottern Ulfhild, men med sin älskarinna Alfhild fick han sonen Magnus, som en kort tid också blev kung i Norge. En av Ingegerds och Astrids bröder döptes till Jakob, men eftersom det ansågs alltför kristet tvingades Olof Skötkonung att också ge honom namnet Anund. Anund Jakob var alltså Olofs svåger och blev kung i Sverige efter Olof Skötkonung.

S:t Olofs familj

Olofs familjerelationer

Olof på vikingatåg

För att sluta som helgon hade han en ganska ovanlig karriär. I sin ungdom var han nämligen inte alls särskilt helig!

I tidiga tonåren - somliga säger att han bara var 12 år - for han ut på vikingatåg. Under de närmaste åren hann han vara med och plundra i Sverige, Finland, Estland och på Gotland; och senare for han till England och Normandie som legosoldat. I Normandie vistades han dock länge hos den kristne hertigen Richard av Normandie - normanderna var som bekant vikingaättlingar, kanske var Olof till och med på långt håll släkt med Richard.

Där fick han lära sig mycket och till sist lät han döpa sig i Rouen 1014. Det sägs att han hörde talas om hur Karl den Store enade sitt rike och började fundera på att göra samma sak för Norge. I Norge rådde fortfarande det gamla ättesamhället, där småkungar och storbönder slogs om makten och blodshämnd var det vanliga sättet att lösa konflikter mellan ätterna. 1015 reste han hem till Norge med sina handgångna män och fyra engelska biskopar i släptåg. Vid den tiden var han i tjugoårsåldern.

Olof som kung

Väl hemma skaffade han sig en maktbas genom att låta sig väljas till kung på de olika tingen. Sedan tog han itu med att hårdhänt kristna Norge. Många norrmän i kustbygderna var redan kristna, men i inlandet fick befolkningen välja mellan att bli kristna eller ihjälslagna.

Han införde en kyrkolag som ställde alla kyrkor och präster under påven och biskoparna; även stormännens gårdskyrkor, vilket de inte gillade. Han dömde också förbrytare även om de tillhörde mäktiga ätter och tog efter hand livet av en mängd av sina motståndare. Efter hand gick allt fler av dem som svurit honom trohet över till Kung Knut den Store av Danmark – han som var kung i England från 1016 till sin död 1035 - och nu gjorde anspråk också på Norge.

Tillsammans med sin svåger Anund Jakob rustade Olof en armé för att erövra Danmark från Knut, som då satt i England. Denne varnades av en lojal skåning och det kom till ett stort slag vid Helgeå vid Åhus 1026. Slaget verkar ha slutat oavgjort, men Olof och Anund Jakob fick ge upp sitt försök att bli av med Knut. Efter det misslyckade försöket for Olof till Ryssland 1028.

Olof i Ryssland

Hans hustru och dotter fick stanna hos Anund Jakob i Sverige, men frillosonen Magnus fick följa med till Ryssland, 4 år gammal. Han begav sig till sin ungdomskärlek Ingegerd, hans hustrus halvsyster, som ju var gift med storfursten Jaroslav i Kiev och hade det gott ställt.

När Olof såg chansen att återvända till Norge ett par år senare, stannade sonen Magnus kvar hos Ingegerds familj. Här blev han kvar och växte upp med Ingegerds barn, bland andra Elisabet, som senare skulle gifta sig med hans farbror Harald. I 12-årsåldern var tiden mogen för honom att återvända till Norge.

Kung Knuts styresman i Norge, Håkon Jarl, omkom i ett skeppsbrott och då vädrade Olof morgonluft. Han färdades genom Finland och över Åland och sökte upp svågern i Uppsala för att be om stöd. Av Anund Jakob fick han 400 frivilliga och tågade på våren norrut genom Dalarna och Jämtland. Under vägen tillstötte en här med hans norska anhängare, och han värvade också en del löst folk under vägen. I Norge fick man höra talas om detta och samlade ihop en här av alla vapenföra män man hittade.

Slaget vid Stiklestad

Marschen gick sedan genom Jämtland och över gränsfjällen ungefär samma väg som Armfelts karoliner skulle gå 700 år senare. I Norge följde de Verdalen ned mot kusten och vid Stiklestad möttes härarna den 29 juli 1030, den dag som kallas Olofsdagen och fortfarande är Olofs namnsdag i den svenska almanackan.

Kyrkan i Stiklestad ligger mitt på slagfältet

Kyrkan i Stiklestad ligger mitt på slagfältet. Altaret påstås vara byggt över stenen där Olof dog. Där finns också ett katolskt kapell som stod klart 1930 - som en kuriositet kan man nämna att alla som bevistade mässan där den 29 juli 2000 fick syndernas förlåtelse av påven.

Läs mer om Stiklestad

Olofs här var långt mindre än motståndarnas, så efter en stunds mer eller mindre ordnat slagsmål blev Olof omringad och dödad av motståndarnas tre ledare, Torsten skeppsbyggare, Tore Hund och Kalv Arnesson. Torsten lyckades hugga Olof i benet med en yxa, Olof föll omkull och Tore Hund stack honom under brynjan med ett spjut och sedan högg Kalv honom i halsen med sitt svärd så att Olof till sist dog. Arnljot Gelline från Jämtland, huvudpersonen i Wilhelm Pettersson-Bergers opera, skall också ha stupat vid Olofs sida.

S:t Olofs död

Olofs död enligt den norske konstnären Peter Nikolaj Arbo (1831-1892)

Olof blir helgon

Efter slaget avtog motviljan mot Olof, först bland hövdingarna och sedan bland bönderna. Det kan vara att kung Knuts nya, bistra lagar bidrog. Bonden i Stiklestad förde i hemlighet Olofs lik till Nidaros, där han begravde det i en sandbank. Efter hand började underverk att ske vid graven, och man beslöt att gräva upp liket och begrava det i en nybyggd kyrka på platsen. När man fick se att Olofs lik till och med var "vackrare än när han levde" förklarade biskop Grimkel att Olof var helig - det fick biskopar göra på den tiden utan att fråga påven. Det sägs att ”av alla de stormän, som hade kämpat emot konung Olav, var Tore Hund den förste som förkunnade hans helighet”.

Olofs halvbror Harald Hårdråde blev sedan kung över Norge tillsammans med Olofs frilloson Magnus ”den gode”, som dock dog ung efter några år och Harald blev ensam kung. Rapporterna om underverk kring S:t Olof blev efter hand allt fler. På flera ställen längs hans väg till Stiklestad sägs källor ha sprungit upp, när hären trampat ned en bondes åker återställde Olof den genom att gå ett varv runt åkern. Det berättas också att Tore Hund fick Olofs blod på sina egna sår när han tog hand om liket och då läkte Tores sår! Senare skrevs flera berättelser om Olof och underverken bara ökade i antal.

S:t Olofskulten under medeltiden

I 1163 års norska successionsordning bestämdes att Olof var Norges evige kung – ”Rex Perpetuus Norvegiae” – alla senare kungar skulle anses vara hans ställföreträdare - och så är det fortfarande! Trots att biskop Grimkels heligförklaring 1031 var helt giltig enligt de regler som gällde då blev Olof kanoniserad av påven 1164, fast vissa källor påstår att det inte skedde förrän 1888 - men nu är det visst så att den katolska kyrkan inte har järnkoll på vilka helgon det finns, så han kan ju ha blivit kanoniserad två gånger av påven. Olof anges vara sjömännens och böndernas skyddshelgon. Hans bakgrund som viking kan ju förklara att han bryr sig särskilt om sjömän, men bönder är ju litet oklarare : kanske är det händelsen med den nedtrampade åkern som motiverar det.

Under medeltiden växte S:t Olofskulten snabbt, och det finns hundratals kyrkor i Europa som är helgade åt S:t Olof - till och med ett par i Amerika. Helgon avbildas gärna med symboler som visar hur de dog - i Olofs fall en yxa. Sankt Olofsbilder finns i Norrköpings och Torshällas stadsvapen och fanns tidigare i Södertäljes sigill. I många kommuner längs pilgrimsvägarna finns också yxor i kommunvapnen och självklart finns yxan i det norska riksvapnet.

Norrköpings vapenNorrköping
Torshällas vapenTorshälla
Norges riksvapenNorge

Pilgrimsfärderna

Den stora katedralen i Trondheim, Nidarosdomen, började byggas 1070 där det ursprungliga träkapellet över Olofs grav låg. Den blev målet för otaliga pilgrimsfärder under medeltiden och är fortfarande ett populärt mål för pilgrimsfärder. Den är i dag Nordens näst största kyrka, det är Domkyrkan i Uppsala som är en aning större.

Nidarosdomen

Den stora katedralen i Trondheim, Nidarosdomen

Pilgrimsfärderna till Trondheim gick längs många olika vägar. En viktig led gick från S:t Olofshamn vid Sundsvall upp genom Medelpad och Jämtland, en annan från Mälardalen upp genom Dalarna till Jämtland. Det finns ortnamn som minner om pilgrimsvandringarna, t ex Pilgrimstad i östra Jämtland. Längs pilgrimslederna byggdes "själastugor" där pilgrimerna kunde få tak över huvudet. Många källor längs vägarna är uppkallade efter S:t Olof och anses ha hälsobringande effekter. När man väl kom fram till S:t Olofs grav kunde man köpa sig ett märke i bly som bevis på sin pilgrimsresa. De som gjorde sin pilgrimsresa till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostela i norra Spanien fick i stället ett skal av kammusslan, som därav fått sitt vanliga namn pilgrimsmussla. Pilgrimsfärder och helgondyrkan förbjöds på Västerås riksdag 1544, när reformatorerna i Sverige kände sig säkra i sadeln. I våra dagar har det åter blivit populärt att vandra till Nidaros i pilgrimernas fotspår.

S:t Olof i Rö

S:t Olof har som vi vet lämnat spår också i Rö. Av en notering i kyrkboken från 1685 kan vi se att man tydligen inte hade så bråttom att kasta ut helgonbilderna trots att helgondyrkan och pilgrimsfärder förbjöds redan 1544. 1685 antecknade kyrkoherde Nicolaus Kjellman att ”Röö Kyrkia är först upbygd S:t Oluf til ähra hwilkens beläte ännu der finnes med Crönt hufwud åk en yxa i handen. Effter honom säges kyrkian wara nämbd, nembligen Sanct Olufz kyrkia”. Han skriver också att ”Uppå Sanct Olufz messo dag hava bönderna i Röö Sokken hållit sin Kyrkiomessa åhrligen på Kyrkiones namns dag”

1685 fanns tydligen S:t Olofsbilden kvar i kyrkan med krona, yxa och allt. Däremot talar Kjellman om S:t Olofsmässan i förfluten tid, så den verkar ha upphört tidigare.

Kjellmans notis

Nikolaus Kjellmans anteckning om S:t Olof 1685

S:t Olofsbilden i Rö kyrka

S:t Olofsbilden i Rö kyrka

I kyrkan finns också den välbehållna bilden av S:t Olof, som man daterat till början av 1400-talet. Den är skuren i ek, spacklad och målad. Kronan, yxan och riksäpplet är borta, men det krönta trollet under fötterna visar att det är S:t Olof, som oftast avbildas så. Bilden fanns kvar i kyrkan vid altaret 1685, 1707 flyttades den till väggen under läktaren medan de övriga helgonbilderna åkte upp på vinden. Då kyrkan totalrenoverades 1747 (man rev östgaveln, byggde koret och målade över de medeltida bilderna på väggarna) hamnade även S:t Olof på vinden. Där fick han ligga till 1950 då man restaurerade kyrkan, tog bort övermålningen av väggbilderna, hämtade ner helgonbilderna från vinden, konserverade dem och satte upp dem på väggarna igen.

1996 fick vi ytterligare en påminnelse om S:t Olof i Rö, när den gamla kyrkskolan fick namnet "S:t Olofsgården". Den byggdes 1902 som ersättning för en äldre kyrkskola i trä, byggd 1847. Byggnaden användes som skola från 1903 tills folkskolan i Rö lades ned efter vårterminen 1960. Den köptes då av kyrkan från Sjuhundra kommun till det facila priset av 1 krona. En tid använde man skolsalarna på undervåningen till pingislokal, men i mitten av 1970-talet hyrde kyrkan ut den till försvaret som hade en luftförsvarsgruppcentral där till 1994, då den optiska luftbevakningen lades ned.

Kyrkans avtal med försvaret var väl skrivet, för försvaret fick bekosta återställningen. 1996 invigdes den som församlingsgård och fick namnet S:t Olofsgården på förslag av kyrkoherde Per Rydberg.

Källor
Heimskringla, Snorre Sturlassons kungasagor, skriven omkring 1230 på grundval av äldre berättelser.
Stiklestads hemsida
Katolska kyrkans norska hemsida
Webplatsen Historiska Personer
Wikipedia, flera uppslagsord
Telefonintervjuer med Per Rydberg och Sverre Jansson
Bilderna från Stiklestad och av Olofs död från Wikipedia
Norrköpings vapen från Norrköpings kommuns hemsida
Torshällas stadsvapen från C. G. U. Scheffer: "Svensk Vapenbok för landskap, län och städer", Stockholm 1967
Norska riksvapnet från Wikipedia
Bilden av Nidarosdomen från Wikipedia
Klippet ur Rö församlings kyrkoräkenskaper, vol. LIa:1 från Arkiv Digital
Bilderna av kyrkan och S:t Olofsbilden tagna av Ann Britt och Björn Bergström

Sidan först publicerad 2012-02-06, senast uppdaterad 2016-08-16.