,, Rö Hembygdsförening - Dokument - J C Linnerhielm om Rö
   Du är här: Skip Navigation Links > DOKUMENT > J C Linnerhielm om Rö 1807
GÄSTBOK

Carl Linnerhielm om sin resa genom Rö

Jonas Carl Linnerhielm (1758 - 1829) var ämbetsman, författare och konstnär. Han hade tydligen både råd och tid att resa runt i Sverige, teckna och måla av det han tyckte var vackert och flitigt berätta om sina upplevelser i brev till sina vänner. Han kopierade synbarligen sina avgående brev, för åren 1797, 1806 och 1816 gav han ut sina brev i tre olika volymer: "Bref under resor i Sverige", "Bref under nya resor i Sverige" och "Bref under senare resor i Sverige". Han var, med de ord som används i faksimilutgåvans presentation, "en skrivande turist".

I ett brev daterat i Stockhom 30/6 1807 berättar han om sin hemresa från Roslagen, dit han kommit efter en lång rundresa i Östergötland, Bergslagen, Värmland och Dalarna. Han övernattade i Rimbo och reste sedan vidare mot Rö, och kommenterar att han inte tycker att nejden mellan Rimbo och Rö är särskilt vacker - "merendels åkrar och ängar... men berghällar ... som märkeligen förfula det hela".

Framme i Rö berättar han så här:
"När en mindre väg afböjdt från landsvägen och Näs ägor börjats, begyntes ock en allé af Oxel; detta, om jag så må säga, Husliga träd, som så gerna trifves omkring Landtmannens okonstlade boningar, sällan deremot såsom skogsträd, och med sin bleka grönska gör ett afbrott mot andra träns mera starka. Öfver vexlande höjder och dälder geck denna allé mellan löfrika marker med åsyn af väl odlade åkrar, tills den afvek omkring en tämmeligen vidlyftig Trädgård, hvars port, till öfverensstämmelse med dess arbets methode, var sammansatt af spadar. Hufvudbyggningen likasom flyglarne, ej stor, och af en våning, äger vid sitt höga läge en lika lugn, som täck utsigt öfver ängsmarker och lundar samt Sjön Sparren, hvilken bugtar i smala vikar. I ena Flygeln är Billiard-sal och Boksamling. Invid denna byggnad nedstigen på trappor till ett lägre plan på bergets eller höjdens sluttning, kommer man i ett lefvande Lusthus af aspar. Lugnet inom deras darrande blad påminte lätt att denna Egendom var en reträt från Verldsbullret för förre ägaren, framledne Stats-Secreteraren Wadenstierna1, åt hvilken mitt minne tacksamt lämnade sin offergärd, medan vi nu åtnjöto ny ynnest af förenämde dess upplyste Måg2".

Spadgrinden på Näs

Grinden med spadar finns fortfarande kvar, 200 år efter Linnerhielms resa! Den förevisas här av Jan Hanberg, foto Elisabeth Rudbäck.

Så tackade han för sig och reste vidare mot Beateberg:
"Vid bortresan genomrestes åter Alléen, och när vi derefter passerat omvexlande mindre vacker mark vid Landsvägen, samt kyrka, der klocktornet nu bygges ofver Kyrkogårds-porten, böjde vägen utmed sjön Wiran, ett stycke i löfträns och sedan i barrskogs skygd. Den häck som deraf formerades mellan vägen och sjön, gaf dubbelt nöje åt hvarje blick, som genomträngde till vattnets glimmande yta. Utan städning och anstalt hade detta Naturens egen fägring, hysande lugnet och täckheten i sitt fria sköte, och befästande redan hoppet om skönheten af den Park vid Beateberg, som man i grannskapet hade så berömt, att vi villigt tagit omvägen dit. Ett väl uppfördt Bränneri var det första af denna Ägendoms byggnader vi blefvo varse. Dess läge i en lund af björkar utmed sjökanten, var täck; men verkeligen, under uppväckande af en viss harmsen känsla, kontrasterande med bestämmelsen af denna Inrättning, som, likt alla dylika, äger sitt beroende och bestånd af Allmänhetens elaka vana och laster eller åtminstone i den omåttliga böjelse, som är den lägsta af alla, i det den leder till betagande af förnuftets bruk. Då jag härvid mindes att erfarenheten, i min ungdom, bevisade att när Allmänheten ett par år varit utan tillgång. åtminstone utan öfverflöd på denna slags Nectar, röntes hvarken saknad eller illamående, icke ens missnöje öfver denna brist, kunde jag, i synnerhet under ledsnaden vid berusade Hållkarlar och drängar, ej undgå att känna en vidrighet när jag nu såg en byggnad för tillverkningen af så oädel vara i så stark motsats mot den karakter af oskuld dess läge hyste. Med skäl torde ock kunna beklagas, att författningarne nu måst tillåta en för sederne så skadlig tillverkning.

Linnerhielms bild av Beateberg 1807

Linnerhielms bild av Beateberg 1807.

Brännvinsbränneriet på Beateberg gillade han alltså inte! Men det bättrade sig:
"Vägens fortsatta krökning förde oss till början af Beatebergs Park. I skygd af lummiga löfträn står der en byggning, som mot Hofvets pragt, den dess ägarinna njutit och öfvergifvit, må kallas en hydda. Den är af en Våning, utan betydlig längd, men visar sig genast i sin omsorgsfulla ordning som en förmögen Persons reträt. Ur de skuggor, som kasta sig öfver byggnaden, sträcker ögat sina blickar öfver en lång ängdal, hvilken ej blott af sin frodighet är vacker. Ofelbart gör dock denna jemna grönska, nu blomsterrik under Sommarens fullhet, ett lika ljuft och lugnande föremål för ögat och sinnena som för Ägarinnan, framledne RiksRådet Hr Grefve Bunges3 Enkefru, född Wrede4, som den i sig sjelf är täck. Den är en del af Parken, hvilken vägen till sjelfva Herresätet genomlöper. Till dennas sidor ses ömsom groupper af trän, ömsom hela boskéer. Mellan dem böja promenad-vägar, än i deras fylliga skuggor dels på kullar, dels på jämnare mark, än utåt fälten, och än åter ledande till afsides lugn utmed sjöns vikar. En å genomslingrar denna Park, som med den smak och skicklighet är anlagd, att konstens åtgärd alldeles döljer sig och man tror den helt och hållit vara Naturens. Dess boskéer äga storhet; och äfven de enkelt stående eller de groupperade träden äga denna egenskap och en ovanlig värdighet. På samma sätt framställer sig det ledigt stående Boningshuset, mera märkeligt genom sitt sköna läge mellan lundarne, än vackert genom sin vinkliga eller ut- och ingående byggnad, hvilken förmodeligen genom flere skedda tillökningar, efter ökat behof, fått sin oregelbundna struktur, som dock ej är utan symmetri.

I den ena af de täta lundar, som omgifva Boningshusen, syntes ännu spår af den fordna rätlinighet, från hvilken man öfvergått till Naturens fria behag. I den andra lekte åen sig fram, i djup skugga sedan den nedfallit från det nära ofvanföre belägna Stål-Bruket och Sågen, dem lunden åt denna sidan nästan döljer. Ett par broar på stora kör-vägen genom Parken och vattnets brusande öka lifligheten; men hvarken desse broarne eller de som äro i lunden, äga anspråk genom sin grannhet. Inga Tempel, inga Lustbyggnader, inga Krukor, Minnesvårdar eller Minnestaflor zira denna Park; men den äger så mycken storhet och så sann naturlig fägring, att man villigt ger den företrädet framför de fleste andra: erkännande, att behag och anseende snarare verkas af enkelhet i smak, än af tillkonstlad mångfald och grannlåt. Dagens skönhet höjde dess värde. Sjelfva skuggorne af de stolta träden ägde en slags vördighet, och fälten logo i blomstrande klarhet: bägges interêt höjt genom liflighetens: de senares af ställets ungdom, de förres af det äldre Herrskapet som sökte boskéernas lugn.

När vi med utmärkt nöje mycket bevandrat denna Park, råkade vi taga en väg som böjde sig in i täta boskéer. Ju längre vi åtföljde dem, desto mera öfvergeck Parkens frihet till verkelig vildhet; men vi följde den envist. Länge voro vi slutligen i en skog som med sin höjd och täthet gaf oss svalka till en liten ersättning för onödig möda. Vi stodo omsider vid en låst grind och just i begrepp att öfverstiga gärdesgården för att söka ett väntadt prydligt föremål för denna väg, då vi tillfälligtvis blefvo underrättade att vägen geck till Riala kyrka och måste med hastiga men trötta steg vända tillbaka. Den vackra Parken feck nu ej längre uppehålla oss, och blott flyktiga blickar kastas åt Gårdens andra sida. Framför Boningshuset är det en öppen rymd eller gård der åen framflyter under tre broar, innan den nedrinner till Verken. Äfven å denna sidan är Byggnaden anspråkslös; men har någon ting ovanligt och likasom ett visst sjelfsvåld som behagar. Ägaren är Öfver Hof-Jägmästaren Hr Grefve Bunge5. Och belägenheten sju fjerdingsväg från Rimbo och tre fjerdingsväg från Halls Gästgifvaregård; Men vi fortsatte vår resa till Ösby. Genast utmed Parken förvandlade sig trakten i marker af helt olika karakter. De som närmast gränsade intill Bruks backen voro väl åkerfält, men, nu obesådda, gjorde deras jämna gråhet ett starkt avbrott mot den intill liggande Parken. Vid landsvägen mötte skog, som sedan vexlades af odlad jord och berghällar".

Här lämnade Linnerhielm Rö och fortsatte till Össeby-Garn, som på den tiden fortfarande var två socknar med varsin kyrka.

Noter:
1) Carl Eric Wadenstierna (1723 - 1787) - läs mer här och här!
2) Lars Augustin Mannerheim (1749 - 1835), ämbetsman, politiker och Sveriges första justitieombudsman. Motståndare till Gustaf III, lämnade politiken 1792 och bosatte sig på Näs, som hans hustru Sophia Wadenstierna (1758 - 1830) ärvt efter sin far Carl Eric Wadenstierna. Mannerheim var en av dem som yrkade på Gustaf IV Adolfs avsättning och valdes på riksdagen 1809 till Justitieombudsman. 1823 gick han i pension efter att ha fått mycket kritik från riksdagens mer liberala ledamöter.
3) Sven Bunge (1731 - 1801) diplomat, riksråd och hovkansler, gift 1761 med Elsa Beata Wrede. Köpte Beateberg 1771.
4) Elsa Beata Wrede af Elimä (1734 - 1819), författare och botaniker, brevväxlade med Carl von Linné. Hon lät anlägga den stora parken vid Beateberg, men vid tiden för Linnerhielms besök bodde hon i Vik - det var sonen Mårten som ägde Beateberg då.
5) Mårten Bunge (1764 - 1815), officer, kansliråd och överhovjägmästare. Han övertog Beateberg efter fadern Sven Bunge 1791. Han ivrade för skogsbrukets förbättring och deltog i 1798 års skogskommitté, men orkade inte genomföra den skogspolitik kommittén föreslagit mot motståndet i riksdagen. Anlade stålugn och hammarsmedja vid Beateberg 1794 och köpte Ockelboverken i Gästrikland och Dalarna, men kom på obestånd och gjorde konkurs. Hans hustru Johanna Konstantia Creutz (1770 - 1845) var dock själv förmögen och kunde behålla Beateberg efter mannens konkurs och död.

Källor:
J C Linnerhielm: "Bref under senare resor i Sverige", fjortonde brevet. Faximilutgåva från bokförlaget Rediviva 1986, ISBN 91-7120-189-0.
Svenskt Biografiskt lexikon (http://sok.riksarkivet.se/sbl/Start.aspx), artiklar om Sven och Mårten Bunge
Wikipedia (http://sv.wikipedia.org/) artiklar om Elsa Beata Wrede, Mårten Bunge, Beatebergs bruk och Ockelboverken
Rö församlings husförhörslängder, volymerna AI:3 och AI:4 (Arkiv Digital)

Avskrift, forskning och kommentarer: Björn Bergström. Sidan först publicerad 2014-06-23, senast uppdaterad 2014-09-28.