Två torp och deras historia
lldeles i närheten av Sparrens gamla järnvägshållplats låg en gång i tiden två
torp på Näs' ägor, Västanbro och Sunnanbro. I dag finns av Västanbro en stor tegelhög
efter spisen och skorstenen, det mesta av grunden och resterna av en jordkällare
kvar; av Sunnanbro finns inte det minsta spår.
Nu kan vi ju inte låta två gamla torp sjunka ned i glömskan utan vidare, så i slutet
av september gjorde vi ett par expeditioner dit för att se vad man kunde hitta.
På Lantmäteriets sajt "Historiska kartor" hittade vi ett protokoll från en ägouppmätning
av Näs gård 1749, som innehöll en fantastiskt fin karta och ett tjugotal, hopplöst
underexponerade och mest oläsliga, dokument som beskrev kartan.
Där fanns Västanbro prydligt utsatt med namn och hussymbol, med åkertäppor och allt;
och också Sunnanbro, men där hade man glömt att markera var huset låg. Till all
lycka finns Sunnanbro med i Riksantikvarieämbetets fornminneslista, med koordinater
på metern när (hur i all världen de mätt dem, för av Sunnanbro finns inget spår
kvar). Men med hjälp av 1749 års karta, mätfunktionen på Historiska kartor, den
moderna fastighetskartan och en hel del beräkningar som inte kan intressera någon,
lyckades vi lokalisera Sunnanbro till en position som skilde 18 meter från Riksantikvarieämbetets
koordinater. Bra nog, tyckte vi och promenerade ut längs banvallen med kamera och
GPS i bagaget.
Så här ser 1749 års karta ut; vi har lagt in moderna vägar och stigar; järnvägen
och den nu försvunna banvaktsstugan.
Ett utsnitt ur 1749 års karta över Näs. Sjö, skog och ej odlad mark har papperets
färg, så det tar en stund att orientera sig i kartan. Strandkanten och diket från
Träsket är här ilagda med blått, de gamla vägarna med brun streckad linje. De vägar
och stigar som finns i dag markeras med röda prickade linjer och banvallen med röd
streckad. Rutan vid järnvägen markerar platsen för Sparrens banvaktarstuga. Huset
på Sunnanbro är inte markerat i originalkartan, men vi har lagt in en markering
där det låg. Om Du för pekaren över åkrar och ängar får Du se vad de kallades 1749.
När man ger sig ut för att leta efter försvunna platser måste man hela tiden tänka
bort sådant som kommit till senare. Området kring Sparrens före detta hållplats
är ju starkt förändrat av järnvägsbygget 40-50 år efter att torpen blivit ruiner.
Kanske har man tagit sten och tegel från dem för att använda till banvaktsstugan
som fanns där från cirka 1885 till någon gång på 1950-talet. Grunden till banvaktsstugan
är dock jättestora huggna stenblock, som knappast kommer från torpen - man anar
sen 1800-talsteknik runt hela platsen; huggen sten, grov ståltråd och gjutna broar
över dikena.
Vägen från Näs (och bron som båda torpen fått sitt namn av) gick rakt över skogsbacken
ned till den blivande järnvägshållplatsen; där delade sig vägen, en gren gick västerut
mot Västanbro och vidare mot Näs kvarn och såg; den andra svängde söderut mot Sunnanbro
och vidare in i skogen bort mot Väsbylund. Man hittar lätt spåren av vägen över
skogsbacken och dess fortsättning västerut förbi Västanbro, men den gamla vägen
förbi Sunnanbro är nu helt bortodlad.
Här låg bron över diket från Träsket - då var det kanske en riktig å som rann under
bron.
Vägen över skogsbacken
Vägen fortsätter mot Västanbro - torpets åker Östervreten till höger
Västanbro hittade vi lätt i naturen, ett tjugotal meter från den position Riksantikvarieämbetet
och våra egna beräkningar visade. Detta var andra gången vi hittade ett stort enträd
växande i tegelhögen efter en raserad skorsten - gillar enar tegel? När vi lade
märke till de prydliga grundstenarna i en fyrkant 5 x 12 m så var ju saken klar.
Dessutom hittade vi resterna av jordkällaren 10 meter närmare sjön. Det enda förbryllande
är grundens storlek: 5 x 12 m är ju nästan lika stort som Lövsta och så stort var
inte ett vanligt torp. Det kan förstås ha varit en parstuga, med kök i mitten och
ett rum i vardera änden; även om man var trångbodd på den tiden verkar det mycket
med 15 personer i ett rum och kök!
Resterna av Västanbro - den här högen består nästan bara av krossade tegelstenar
Även grunden syns - Björn står nog i köket, hundarna i ett av rummen
Här är resterna av jordkällaren
Västervreten vid Västanbro - torpet låg onekligen vackert. Nu är här nyligen röjt,
men när Västervreten var uppodlad hade man säkert också utsikt över sjön.
Här fortsatte vägen på andra sidan banvallen bort mot Näs kvarn och såg
Sunnanbro låg på en bergklack i beteshagen sydost om Sparrens hållplats; där finns
nu bara stenar som lagts upp när man röjt på åkern runt omkring. Där finns förstås
en bastant en, men vi hittade inget tegel.
Här låg Sunnanbro, på den närmaste av de två bergsklackarna i hagen.
Det var förstås fattigt och hårt arbetande folk som bodde i torpen. De fick bo där
mot att göra dagsverken på Näs gård och fick använda litet åker och äng för egen
räkning. 1749 var torparna skyldiga att göra två dagsverken var i veckan, sedan
hade de fyra dagar i veckan att sköta torpets odlingar, djur och hus. På söndagen
var det ju förbjudet att arbeta och då skulle man gå de tre kilometrarna till kyrkan,
höra på en mer eller mindre långrandig predikan och sedan tillbaka. Man hade förstås
släkt och vänner i gårdarna längs hela vägen, så söndagspromenaden kunde nog ta
sin tid.
Med hjälp av mantalslängderna (som finns bevarade från 1650) och husförhörslängderna
(som börjar 1749) har vi tagit reda på vilka som bodde i Sunnanbro och Västanbro.
Här, år 1666, nämns Sunnanbro för första gången. På femte raden nedifrån står: "Sunnanbroo
Erich Matson båda för en person för deras fattigdom skull". Sifferkolumnerna visar
husbonde, hustru, söner, döttrar, sonhustrur, mågar, drängar, pigor och inhyses.
Vi ser att man bara markerade hustrun på Sunnanbro - här beror det som sagt på att
de var så fattiga; annars utelämnas mannen ofta för att han är skattebefriad - tjänare
hos adeln, soldater och en rad andra kategorier betalade inte skatt till kronan.
Ett exempel syns på andra raden nedifrån: Erik Jakobsson i Bolbytorp var daglig
tjänare på Molnkulla och därför skattebefriad. Summan 62 visar antalet skattskyldiga
i hela Rö - ingen stor andel av en befolkning på kanske fem hundra!
1666 bodde som sagt Erik Matsson och hans hustru i Sunnanbro. Det är rörande att
den annars knappast ömsinta överheten lät dem slippa undan med att skatta för en
person fast de var två skattskyldiga. År 1668 levde Erik av allmosor och torpet
låg öde. Om hans hustru hör vi inte längre talas.
Västanbro dyker upp i en roteringslängd redan 1630, då torparen där hette Mats.
Riktiga mantalslängder finns bevarade från 1650, men först 1674 nämns Västanbro
i mantalslängderna. Då bor Johan Eriksson och hans hustru där. 1677 har en ny torpare
flyttat in, "finnen" Sigfrid, som får lämna 15 öre i bidrag till nattvardsvin till
påskhelgen, vilket var mest av alla torparna i socknen. Näst mest gav Anders Blåsson
i Kullängen, som gav 12 öre; alla de andra gav mellan 3 och 9 öre. Sigfrids son
Anders övertog torpet och bodde där med sin hustru 1680.
Enligt mantalslängderna låg Västanbro öde mellan 1709 och 1727; pesten 1710 och
det stora nordiska kriget gick naturligtvis hårt åt befolkningen. Den som antagligen
restaurerade det förfallna torpet och odlade upp marken igen hette Lars Larsson
och bodde här från 1727 till 1736, då han flyttade till Skederid.
På det hela taget stannade familjerna i torpen fyra-fem år, och försvann sedan till
någon av grannsocknarna. Det finns några undantag; Erik Matsson, född 1709 och hans
hustru Brita Larsdotter, född 1717, som efterträdde Lars Larsson, bodde i Västanbro
från 1736 till 1771 då de flyttade till Närtuna.
Per Andersson, född 1725, med hustrun Karin Jonsdotter, född 1731, bodde i granntorpet
Sunnanbro från 1756 till 1771.
Omsättningen var stor och tidvis bodde osannolikt många människor i torpen. Husförhörslängderna
är på sina ställen ganska kaotiska och det är inte alldeles lätt att göra klart
vilka som bodde där ett visst år. Ibland anger mantalslängderna helt andra namn
för torpens innevånare än vad husförhörslängderna gör, så man kan undra hur bra
kontroll man egentligen hade på befolkningen. Det är väl så, att mantalslängderna
påverkats av sitt ändamål att lista alla skattskyldiga; medan husförhörslängderna
mest styrts av viljan att registrera hur väl allmogen kunde sin katekes - det behöver
ju inte alltid ge samma resultat!
År 1810 finns den sista anteckningen från Sunnanbro; då bor änkan Anna Svensdotter
där med sina barn Anna och Anna Stina - namnkombinationen gör det dock sannolikt
att något är fel eller missuppfattat .
I Västanbro kan man följa innevånarna längre; den sista familjen där är statdrängen
Mats Matsson, född 1781,hans hustru Agneta Olsdotter, född 1784, och deras dotter
Anna Stina, född 1811. De bor i Västanbro från 1810 (tillsammans med 15 andra personer).
År 1817 får de en son Mattias, han är den sista som föds i torpet Västanbro. Mats
Matsson dör 1819, men hans änka Agneta och barnen bor kvar länge i Västanbro. Sonen
Mattias flyttar till Klockargården 1829, men dottern bor kvar tills hon gifter sig
med Anders Andersson från Viralund 1837.
Från 1806 redovisas Västanbro och Sunnanbro tillsammans med "brukas under Näs" i
mantalslängden och i husförhörslängden står alla uppsatta under Näs från 1835. Agneta
är ladugårdspiga på Näs från 1835 (men bor antagligen kvar i Västanbro). År 1840
har Agneta flyttat till Rosendal, och inget står mer skrivet om Västanbro. Agneta
dör i Noratorpet på Näs 1863.
I den sockenkarta som upprättades någon gång under perioden 1846 - 1859 står både
Västanbro och Sunnanbro utsatta, men man kan inte veta i vilket skick de då var.
När man hört talas om Erik Dahlberg, som ritade dit en extra våning på slotten han
avbildade i Suecia Antiqua et Hodierna, så kan man misstänka att även ruiner kunde
komma med i kartan för att visa hur välmående bygden var!
Såvitt vi kan avgöra har alltså Sunnanbro och Västanbro inte varit bebodda sedan
början respektive mitten av 1800-talet.
I samma roteringslängd som Västanbro nämns första gången, 1630, nämns också en Erik
i Östanbro på Näs ägor. Det är enda gången vi sett det torpnamnet och vet inte var
det kan ha legat.
Sidan uppdaterad 2012-03-31