Du är här: Skip Navigation Links > PLATSER > Detaljstuderade platser > Sunnanbro och Västanbro
GÄSTBOK

Två torp och deras historia

lldeles i närheten av Sparrens gamla järnvägshållplats låg en gång i tiden två torp på Näs' ägor, Västanbro och Sunnanbro. I dag finns av Västanbro en stor tegelhög efter spisen och skorstenen, det mesta av grunden och resterna av en jordkällare kvar; av Sunnanbro finns inte det minsta spår.

Nu kan vi ju inte låta två gamla torp sjunka ned i glömskan utan vidare, så i slutet av september gjorde vi ett par expeditioner dit för att se vad man kunde hitta.

På Lantmäteriets sajt "Historiska kartor" hittade vi ett protokoll från en ägouppmätning av Näs gård 1749, som innehöll en fantastiskt fin karta och ett tjugotal, hopplöst underexponerade och mest oläsliga, dokument som beskrev kartan.

Där fanns Västanbro prydligt utsatt med namn och hussymbol, med åkertäppor och allt; och också Sunnanbro, men där hade man glömt att markera var huset låg. Till all lycka finns Sunnanbro med i Riksantikvarieämbetets fornminneslista, med koordinater på metern när (hur i all världen de mätt dem, för av Sunnanbro finns inget spår kvar). Men med hjälp av 1749 års karta, mätfunktionen på Historiska kartor, den moderna fastighetskartan och en hel del beräkningar som inte kan intressera någon, lyckades vi lokalisera Sunnanbro till en position som skilde 18 meter från Riksantikvarieämbetets koordinater. Bra nog, tyckte vi och promenerade ut längs banvallen med kamera och GPS i bagaget.

Så här ser 1749 års karta ut; vi har lagt in moderna vägar och stigar; järnvägen och den nu försvunna banvaktsstugan.

BronVästanbroSunnanbroBanvaktsstuganVästanbro VästervretVästanbro ÖstervretVästanbro KvarnängVästanbro ängSunnanbro VästervretSunnanbro ÖstervretSunnanbro äng

Ett utsnitt ur 1749 års karta över Näs. Sjö, skog och ej odlad mark har papperets färg, så det tar en stund att orientera sig i kartan. Strandkanten och diket från Träsket är här ilagda med blått, de gamla vägarna med brun streckad linje. De vägar och stigar som finns i dag markeras med röda prickade linjer och banvallen med röd streckad. Rutan vid järnvägen markerar platsen för Sparrens banvaktarstuga. Huset på Sunnanbro är inte markerat i originalkartan, men vi har lagt in en markering där det låg. Om Du för pekaren över åkrar och ängar får Du se vad de kallades 1749.

När man ger sig ut för att leta efter försvunna platser måste man hela tiden tänka bort sådant som kommit till senare. Området kring Sparrens före detta hållplats är ju starkt förändrat av järnvägsbygget 40-50 år efter att torpen blivit ruiner. Kanske har man tagit sten och tegel från dem för att använda till banvaktsstugan som fanns där från cirka 1885 till någon gång på 1950-talet. Grunden till banvaktsstugan är dock jättestora huggna stenblock, som knappast kommer från torpen - man anar sen 1800-talsteknik runt hela platsen; huggen sten, grov ståltråd och gjutna broar över dikena.

Vägen från Näs (och bron som båda torpen fått sitt namn av) gick rakt över skogsbacken ned till den blivande järnvägshållplatsen; där delade sig vägen, en gren gick västerut mot Västanbro och vidare mot Näs kvarn och såg; den andra svängde söderut mot Sunnanbro och vidare in i skogen bort mot Väsbylund. Man hittar lätt spåren av vägen över skogsbacken och dess fortsättning västerut förbi Västanbro, men den gamla vägen förbi Sunnanbro är nu helt bortodlad.

Här låg bron

Här låg bron över diket från Träsket - då var det kanske en riktig å som rann under bron.

Vägen över skogsbacken

Vägen över skogsbacken

Sista biten mot Västanbro

Vägen fortsätter mot Västanbro - torpets åker Östervreten till höger

Västanbro hittade vi lätt i naturen, ett tjugotal meter från den position Riksantikvarieämbetet och våra egna beräkningar visade. Detta var andra gången vi hittade ett stort enträd växande i tegelhögen efter en raserad skorsten - gillar enar tegel? När vi lade märke till de prydliga grundstenarna i en fyrkant 5 x 12 m så var ju saken klar. Dessutom hittade vi resterna av jordkällaren 10 meter närmare sjön. Det enda förbryllande är grundens storlek: 5 x 12 m är ju nästan lika stort som Lövsta och så stort var inte ett vanligt torp. Det kan förstås ha varit en parstuga, med kök i mitten och ett rum i vardera änden; även om man var trångbodd på den tiden verkar det mycket med 15 personer i ett rum och kök!

Resterna av skorstenen

Resterna av Västanbro - den här högen består nästan bara av krossade tegelstenar

Här låg Västanbro

Även grunden syns - Björn står nog i köket, hundarna i ett av rummen

Jordkällaren

Här är resterna av jordkällaren

Västervreten

Västervreten vid Västanbro - torpet låg onekligen vackert. Nu är här nyligen röjt, men när Västervreten var uppodlad hade man säkert också utsikt över sjön.

Vägen mot kvarnen

Här fortsatte vägen på andra sidan banvallen bort mot Näs kvarn och såg

Sunnanbro låg på en bergklack i beteshagen sydost om Sparrens hållplats; där finns nu bara stenar som lagts upp när man röjt på åkern runt omkring. Där finns förstås en bastant en, men vi hittade inget tegel.

Här låg Sunnanbro

Här låg Sunnanbro, på den närmaste av de två bergsklackarna i hagen.

Det var förstås fattigt och hårt arbetande folk som bodde i torpen. De fick bo där mot att göra dagsverken på Näs gård och fick använda litet åker och äng för egen räkning. 1749 var torparna skyldiga att göra två dagsverken var i veckan, sedan hade de fyra dagar i veckan att sköta torpets odlingar, djur och hus. På söndagen var det ju förbjudet att arbeta och då skulle man gå de tre kilometrarna till kyrkan, höra på en mer eller mindre långrandig predikan och sedan tillbaka. Man hade förstås släkt och vänner i gårdarna längs hela vägen, så söndagspromenaden kunde nog ta sin tid.

Med hjälp av mantalslängderna (som finns bevarade från 1650) och husförhörslängderna (som börjar 1749) har vi tagit reda på vilka som bodde i Sunnanbro och Västanbro.

MTL1666 utsnitt

Här, år 1666, nämns Sunnanbro för första gången. På femte raden nedifrån står: "Sunnanbroo Erich Matson båda för en person för deras fattigdom skull". Sifferkolumnerna visar husbonde, hustru, söner, döttrar, sonhustrur, mågar, drängar, pigor och inhyses. Vi ser att man bara markerade hustrun på Sunnanbro - här beror det som sagt på att de var så fattiga; annars utelämnas mannen ofta för att han är skattebefriad - tjänare hos adeln, soldater och en rad andra kategorier betalade inte skatt till kronan. Ett exempel syns på andra raden nedifrån: Erik Jakobsson i Bolbytorp var daglig tjänare på Molnkulla och därför skattebefriad. Summan 62 visar antalet skattskyldiga i hela Rö - ingen stor andel av en befolkning på kanske fem hundra!

1666 bodde som sagt Erik Matsson och hans hustru i Sunnanbro. Det är rörande att den annars knappast ömsinta överheten lät dem slippa undan med att skatta för en person fast de var två skattskyldiga. År 1668 levde Erik av allmosor och torpet låg öde. Om hans hustru hör vi inte längre talas.

Västanbro dyker upp i en roteringslängd redan 1630, då torparen där hette Mats. Riktiga mantalslängder finns bevarade från 1650, men först 1674 nämns Västanbro i mantalslängderna. Då bor Johan Eriksson och hans hustru där. 1677 har en ny torpare flyttat in, "finnen" Sigfrid, som får lämna 15 öre i bidrag till nattvardsvin till påskhelgen, vilket var mest av alla torparna i socknen. Näst mest gav Anders Blåsson i Kullängen, som gav 12 öre; alla de andra gav mellan 3 och 9 öre. Sigfrids son Anders övertog torpet och bodde där med sin hustru 1680.

Enligt mantalslängderna låg Västanbro öde mellan 1709 och 1727; pesten 1710 och det stora nordiska kriget gick naturligtvis hårt åt befolkningen. Den som antagligen restaurerade det förfallna torpet och odlade upp marken igen hette Lars Larsson och bodde här från 1727 till 1736, då han flyttade till Skederid.

På det hela taget stannade familjerna i torpen fyra-fem år, och försvann sedan till någon av grannsocknarna. Det finns några undantag; Erik Matsson, född 1709 och hans hustru Brita Larsdotter, född 1717, som efterträdde Lars Larsson, bodde i Västanbro från 1736 till 1771 då de flyttade till Närtuna.

Per Andersson, född 1725, med hustrun Karin Jonsdotter, född 1731, bodde i granntorpet Sunnanbro från 1756 till 1771.

Omsättningen var stor och tidvis bodde osannolikt många människor i torpen. Husförhörslängderna är på sina ställen ganska kaotiska och det är inte alldeles lätt att göra klart vilka som bodde där ett visst år. Ibland anger mantalslängderna helt andra namn för torpens innevånare än vad husförhörslängderna gör, så man kan undra hur bra kontroll man egentligen hade på befolkningen. Det är väl så, att mantalslängderna påverkats av sitt ändamål att lista alla skattskyldiga; medan husförhörslängderna mest styrts av viljan att registrera hur väl allmogen kunde sin katekes - det behöver ju inte alltid ge samma resultat!

År 1810 finns den sista anteckningen från Sunnanbro; då bor änkan Anna Svensdotter där med sina barn Anna och Anna Stina - namnkombinationen gör det dock sannolikt att något är fel eller missuppfattat .

I Västanbro kan man följa innevånarna längre; den sista familjen där är statdrängen Mats Matsson, född 1781,hans hustru Agneta Olsdotter, född 1784, och deras dotter Anna Stina, född 1811. De bor i Västanbro från 1810 (tillsammans med 15 andra personer). År 1817 får de en son Mattias, han är den sista som föds i torpet Västanbro. Mats Matsson dör 1819, men hans änka Agneta och barnen bor kvar länge i Västanbro. Sonen Mattias flyttar till Klockargården 1829, men dottern bor kvar tills hon gifter sig med Anders Andersson från Viralund 1837.

Från 1806 redovisas Västanbro och Sunnanbro tillsammans med "brukas under Näs" i mantalslängden och i husförhörslängden står alla uppsatta under Näs från 1835. Agneta är ladugårdspiga på Näs från 1835 (men bor antagligen kvar i Västanbro). År 1840 har Agneta flyttat till Rosendal, och inget står mer skrivet om Västanbro. Agneta dör i Noratorpet på Näs 1863.

I den sockenkarta som upprättades någon gång under perioden 1846 - 1859 står både Västanbro och Sunnanbro utsatta, men man kan inte veta i vilket skick de då var. När man hört talas om Erik Dahlberg, som ritade dit en extra våning på slotten han avbildade i Suecia Antiqua et Hodierna, så kan man misstänka att även ruiner kunde komma med i kartan för att visa hur välmående bygden var!

Såvitt vi kan avgöra har alltså Sunnanbro och Västanbro inte varit bebodda sedan början respektive mitten av 1800-talet.

I samma roteringslängd som Västanbro nämns första gången, 1630, nämns också en Erik i Östanbro på Näs ägor. Det är enda gången vi sett det torpnamnet och vet inte var det kan ha legat.

Sidan uppdaterad 2012-03-31