Vretatorpen
tora och Lilla Vreta var två torp på Näs ägor. Det har tagit en stund att lokalisera
dem, inte minst för att namnen verkar vara omkastade i vissa kartor. Efter ett tips
från Jan Hanberg i Näs' Rättarstuga hittade vi förlagan till 1749 års karta över
Näs, upprättad 1746. Där är torpen markerade med prydliga små hus. Stora och Lilla
Vreta är också markerade i 1781 års storskifteskarta för Risby; där ligger Stora
Vreta nordväst om Lilla Vreta, i 1746 års karta kan man inte avgöra vilket som är
vilket. Huset närmast Risby är ritat tydligt mindre, men i beskrivningen till 1749
års karta står att Stora Vreta ligger "längst bort mot Risby" och att tegarna 32
- 36 hör dit, medan tegarna 37 - 39 hör till Lilla Vreta. Rimligen har man alltså
kastat om namnen i Risbykartan, för det är ju svårt att tro att torpen ligger på
varandras marker! Lilla Vreta har också fått en ängsteg intill Ekelunds marker,
det fanns väl ingen lämplig mark i anslutning till torpet. Med det resonemanget vågar
vi alltså påstå att torpen låg där de är utlagda i kartan nedan.
Utsnitt ur 1749 års karta över Näs med moderna vägar ilagda i rött och den gamla
vägen till Näs streckad i brunt. Torpen är så svagt markerade i kartan att vi lagt
in vita symboler där de låg
När man mäter in torpens lägen i en modern karta visar det sig att Stora Vreta låg
nära kraftledningsgatan på skogsudden 350 m nordväst om järnvägsviadukten på nya
Rimbovägen och Lilla Vreta 100 m nordväst om Stora Vreta. Vid Stora Vreta har vi
hittat en stenhög med tegelstenar i och även stenar i rader och fyrkanter, förmodligen
grundstenar. Vid Lilla Vreta finns också en stenhög med tegelskärvor i, flera stenar
som kan ha varit grundstenar och dessutom ett jätteröse med sten som tagits upp
ur åkern i modern tid.
Den här jordhögen med tegelstenar i är det som återstår av Stora Vreta.
Och inte ser Lilla Vreta mer ut för världen.
Man vill ju inte rota runt alltför mycket, men strax under mossan hittade vi ändå
en rejäl tegelskärva och mängder av krossat tegel.
Första gången Vretarna nämns är redan 1628; då bodde "Göran Finne" i Vretarna. 1634
är Markus i Vreten antecknad i kyrkoräkenskaperna för att han betalat 10 öre till
kyrkan. Antagligen ville man föra in gamla anteckningar i sin nya fina kyrkobok,
därför står en anteckning för 1634 i en bok som började användas 1650.
I 1653 års mantalslängd är Knut och hans hustru skattskyldiga i det skattlagda torpet
Vreten.
Från 1721 kallas torpet Vretarna i mantalslängderna och från 1736 tas både Vretarna
och Lillvreten upp. Förmodligen byggdes alltså Stora Vreta först och fick sitt namn
sedan Lilla Vreta kommit till.
I mantalslängden 1749 står Erik Ersson som torpare i Lillvreten med anmärkningen
"Brukad under Näs, mannen död, hustrun tigger". Tittar man i husförhörslängden,
som börjar detta år, under Lilla Vreta ser vi att den tiggande hustrun är änkan
Kerstin Persdotter och att de även hade barnen Anders, Brita och Kerstin. Änkan
och barnen flyttar samma år till Rimbo. Hoppas hon slapp tigga där!
De sista som är antecknade som boende på Stora Vreta är Per Jansson Söderman, hans
hustru Fredrika Ersdotter och deras barn Jan Petter och Christina Lovisa. De bor
där åren 1779-1781 och flyttar 1782 till Dammtorp.
De sista i Lilla Vreta är Johan Jansson och hustru Anna Jansdotter, som bor där
år 1777 - 1780.
Torpen nämns i husförhören sista gången 1781-1790, men då på samma sida som Nora
(Nora och Vretarna) och det är svårt att veta vilka personer som hör vart.
Efter år 1782 verkar ingen mer bo i torpen och de nämns inte längre i mantalslängden.
Vretatorpen har alltså förmodligen legat öde i över 200 år, så det är inte konstigt
att så få spår finns kvar.
Sidan först publicerad 2009-11-01, senast uppdaterad 2012-07-19