Exkursion till Lisingetorp och Strömdal 7/5 2017
Märkligt nog finns en rejäl bit av Rö socken på västra sidan av Sparren, kring gården
Lisinge. De tidigaste källorna avslöjar att indelningen var ännu mer förvirrad från
början, för Lisinge räknades till Långhundra härad och inte Sjuhundra, som resten
av Rö. Till råga på allt räknades också en av gårdarna på Näs och en i Risby också
till Långhundra härad. 1726 hade man tröttnat på förvirringen och hela Rö räknas
sedan dess till Sjuhundra härad.
Lisinge ägdes tidvis av Näs, men vid reduktionen på 1690-talet tog Kronan tillbaka
gården och gjorde den till rusthåll för en av ryttarna från Rö - den andra ryttaren
underhölls av Näs. Under 16- och 1700-talen byggdes en mängd torp runt om i Rö -
där en torpare fick bo och odla en liten täppa mot att han gjorde dagsverken åt
jordägaren. Även på Lisinge fanns flera torp, bland dem två torp intill varandra
som kallades Lisingetorpen och ett på andra sidan gården Lisinge som kallades Strömdal.
Föreningens vårutflykt 2017 gick till dessa platser i förhoppning att hitta rester
av torpen, som är försvunna sedan länge.
Torpställena inlagda i 1954 års ekonomiska karta
Vi var elva personer som samlades i S:t Olofsgården och fick höra Björn och Ann
Britt Bergström berätta hur man gör när man letar efter försvunna torp. Sedan åkte
vi ut i naturen och letade där studier av gamla kartor och arkivhandlingar visade
att torpen borde ha legat.
Björn berättar
Efter en stunds letande hittade vi ett ställe nära Lisingetorpen där vi kunde ställa
bilarna - Lisingevägen är sådär 1½ bil bred, så det var inte lätt. När man mäter
in en plats i en gammal karta och sedan lägger in den i en modern karta finns det
gott om felanledningar, så det tog en stund innan vi hittade några spår, trots GPS
och en storskalig karta, men till sist kunde vi bli överens om att vi hittat platsen
för Lisingetorpen. Som vanligt var det resterna av en jordkällare, grundstenar lagda
i en rektangel och dessutom kulturväxter som krusbär och nypon som övertygade oss.
Det ena Lisingetorpet var bebott från före 1677 till 1891, över 200 år alltså. Det
andra Lisingetorpet nämns inte förrän 1749 och sista gången 1780 - det fanns alltså
bara några få år. Tvåhundra år räcker för att torplämningar skall försvinna helt
- växande träd välter undan stenar, 200 års höstlöv och multnade trädstammar täcker
resterna och kulturväxter hinner gå ut. Förmodligen är det alltså det första Lisingetorpet
vi hittade.
Strömdal var en helt annan femma. Torpet är prydligt inlagt i en karta från 1863
med boningshus och en stor trädgård på ömse sidor av vägen till Närtuna - och vägen
går på samma ställe som i dag. Vi körde dit och klämde in bilarna vid vägkanten
och kunde ta oss in i hagen till den välbevarade husgrunden. Grunden är cirka 9
x 5 m, sticker upp vidpass en halvmeter över marken och är fylld med jord, och kanske
rester av tegel och virke. (Fast det är förbjudet att gräva i fornlämningar om man
inte har en professor med sig, så det får vi avstå från att ta reda på). Men tydligare
kan det inte bli att vi hittat Strömdal.
Stengrunden utforskas
Trädgården på andra sidan vägen är förstås risig och förvuxen, men det spännande
är att den är full av plommonträd. Inte kan väl en torpare få för sig att plantera
en hel trädgård (den är omkring 50 x 50 m) med plommonträd? Vi enades om att de
flesta plommonträden antagligen är självsådda, och att trädgården från början innehöll
även andra sorters nyttoväxter.
Plommonträdgården
Strömdal ligger på en stor bergknalle, så vi undrade en stund var de kunde ha haft
sin jordkällare, men till sist hittade vi den i sluttningen mot öster. Den hade
varit stor, och där låg fortfarande rostiga hinkar, som mycket väl kan vara från
1800-talet. Strömdal var bebott från 1807 till 1911, så det är dryga 100 år sedan
det började förfalla.
Ann Britt fotograferar jordkällaren
Antika hinkar
Belåtna med vår framgång tog vi fram vår picknick och åt den i vackert solsken med
den fabulösa utsikten över Sparren framför oss. Sedan var dagens äventyr över och
vi skildes åt.
Picknick i solskenet
Text Björn Bergström, bilder Ann Britt Bergström och Nina Skånér.
Sidan först publicerad 2017-05-08