Klockarsläkten

En släktutredning av Björn Bergström

n av de tidigaste röborna vi vet något mer än namn och årtal om är klockaren Gabriel Persson Malm. Att vi vet mer om honom beror på att han var en hetlevrad och ohövlig person som lyckades reta upp de andra röborna till den grad att de klagade hos kyrkoherden, magister Anders Lodin. Den konflikten gav orsak till en extra sockenstämma, som hölls i sockenstugan den 26 september 1725. Den välkände hembygdsforskaren Paul Martin Lijsing hittade i slutet av 1930-talet ett protokoll från den stämman, som han använde till en uppsats i 1940 års utgåva av tidskriften Hundare och Skeppslag.

Jag har i flera år undrat varför namnet Gabriel var så vanligt i Rö ända fram till slutet av 1800-talet. När jag läst Lijsnings uppsats fick jag för mig för att följa hans släkt framåt i tiden för att se om alla Gabriel i Rö möjligen var släkt med den färgstarke klockaren. Det var de inte alla, visade det sig, åtminstone inte vad jag kunnat hitta i kyrkböcker och andra arkivhandlingar. Men arbetet genererade så pass mycket information om hans ättlingar att det nu är dags att presentera litet av det jag hittat.

Totalt sett är det 576 ättlingar jag hittills spårat upp, men dels försvinner många av de tidiga ättlingarna utan spår i kyrkböckerna, dels sätter personsekretessen stopp omkring 1940 - man får inte publicera de nyare arkivhandlingarna på Internet. De tidiga försvinnandena förklaras troligen av att de flyttade de till andra socknar utan att man antecknade det, men det hände också att man före 1700-talets mitt glömde att anteckna dödsfall. Sedan 1940 har dessutom två - tre generationer klockarättlingar tillkommit, så man kan nog tryggt anta att det i dag lever flera hundra personer som har Gabriel Malm som anfader - och därför också är släkt inbördes.

Gabriel Persson föddes omkring 1672 - vi vet inte var, men det kan ha varit i Rö, för inga födslar antecknades här förrän 1685. Hans far Per Matsson dog i Rö 1711, men han kan ju ha flyttat in hos sonen på ålderns höst. Första gången Gabriel nämns i kyrkböckerna är 1697 när hans son föds, men vi vet från hans dödsnotis att han blev klockare i Rö redan 1695. Då var han alltså omkring 23 år gammal; väl ungt kan man tycka.

De bristfälliga kyrkböckerna gör att vi inte heller vet när han gifte sig med sin hustru Kerstin Persdotter, men Gabriels ålder gör att vi kan anta att sonen Per var deras första barn, så de gifte sig nog 1696. Kerstin var född 1668 eller 1669 - uppgifterna i husförhörslängden och dödboken stämmer inte överens - men inte heller i hennes fall vet vi var.

Gabriel nämns inte förrän 1706 med släktnamnet Malm; var han fick det ifrån vet vi inte. Som det vanligen var på den här tiden så "fastnade" inte släktnamnet, utan alla hans avkomlingar nöjde sig med patronymika, dvs. de fick efternamn efter faderns förnamn.

De fick fyra barn som efterlämnat spår i kyrkböckerna:

Per Gabrielsson (1697 - 1769)
Anna Gabrielsdotter (1703 - 1705)
Kerstin Gabrielsdotter (1707 - 1744)
Gabriel Gabrielsson (1710 - 1718)

Ser man till födelseåren kan de mycket väl haft något eller ett par barn till, men i så fall har de antagligen dött som små och aldrig bidragit till klockarsläktens utbredning.

När Gabriel blev klockare fick han troligen flytta in i Klockarstugan, som låg så nära kyrkan att kyrkoherden 1715 frågade bönderna om den inte kunde flyttas för eldfarans skull, men det ville de inte! I Jordeboken 1717 är Gabriel emellertid upptagen under Nibble, och där bodde han resten av livet.

I den här kartan från 1747 är två byggnader markerade med röda prickar nära kyrkan ungefär där S:t Olofsgården ligger i dag. Den ena var nog Klockarstugan, den andra Sockenstugan.

Hur Gabriel kom att bli skattebonde i Nibble - något han var mallig över, som vi skall se - är inte klarlagt. 1717 står att han delar gården med bonden Anders Matsson, men på den tiden var det sällsynt att jord bytte ägare utanför släkten. Om Gabriel (eller hans hustru) på något sätt var släkt med Anders Matsson har jag inte kunnat bevisa - namnen visar ju i alla fall att ingen av dem var syskon till honom. 1721 blev Anders Matsson änkling, gifte om sig och flyttade från Rö. Efter den tiden står Gabriel och hans son Per som ägare.

Under Gabriels tid som klockare hände en hel del som måste ha påverkat honom direkt. Kyrkan var ju i slutet av 1600-talet svårt förfallen, östra gaveln (bakom altaret) hotade till och med att rasa. 1725 blåste klockstapeln omkull i en storm och båda klockorna förstördes. De var mycket gamla, det finns en uppgift om att den äldsta var från 1228. De göts om till en enda klocka, vilket kostade 388 daler - tio månadslöner för en piga. Att sedan bygga en ny klockstapel i tjärat trä kostade ungefär lika mycket. Tyvärr ringdes den nya klockan sönder efter några år. Då hade Gabriel efterträtts som klockare av sin måg Karl Ersson, som är huvudmisstänkt som den som ringde sönder klockan. Den göts 1749 om igen på bekostnad av grevinnan Katarina Ebba Horn, känd som älskarinna till kung Fredrik I. Numera har den klockan sällskap av en lillklocka, gjuten 1791, i den nuvarande klockstapeln från 1809.

Storklockan i Rö, omgjuten senast 1749 av malm från de medeltida klockorna.

1725, när Gabriel och hans son och deras familjer var väl etablerade i Nibble, kom det således till en allvarlig konflikt mellan klockarsläkten och de övriga röborna. Inspektorn på Beateberg, som hette Olof Bruhn, hade klagat på klockarens "oroliga, inbilska, högfärdiga, ilskefulla och förtretliga leverne". Kyrkoherden kallade till extra sockenstämma i sockenstugan den 26 september och frågade de närvarande om denna beskrivning var sann (klagomål mot klockaren hade diskuterats redan på sockenstämman den 27 juni). Några hukade sig och sade att de inte hade något emot klockaren, men en hel del viktiga personer höll med Bruhn.

Lars Olsson i Härsby, en av kyrkvärdarna, sade att han ofta blivit "överfallen med munbruk och spotska ord". Den andra kyrkvärden, Anders Persson i Väsby, sade: "Klockaren plägar ofta på åtskilliga ställen, uti samkväm, ja, uti sitt eget hus så mig som många andra med skamfulla ord och svordom överfalla. Ingenstädes skall man höra, att någon klockare förer sådant väsende i socken med sockenmännen som denna klockare förer, är icke med den ena så är det med den andra. Vidare är klockaren girig vid julhalmens sammanhämtande. Efter juldagen kommer han igen efter halm. Han vill inte läsa för barnen, tvenne nu i Väsby och Erik Perssons barn i Ticksta."

Erik Eriksson i Väsby Västergård sade: "Jag var angående båtsmansstämning till klockarens gård Nibble. Då överföll han mig med skamfulla ord och några örfilar". Nu började Gabriel att käfta emot: "Det är väl, du har fått något att löpa med."

När käbblet tilltagit tröttnade överstelöjtnanten Sölfverberg i Härsby och sade "Jag har intet göra här, och jag är gammal och orkar inte sitta här längre", och så gick han hem till Härsby. Nämndemannen Mats Andersson i Mälby berättade att klockaren sagt "Jag aktar inte en frälsebonde mer än en hund, och inte råder han mer än en hund heller", vilket intygades av flera andra (Frälsebönder ägde inte sin gård som skattebönder gjorde, och ansågs mindre "fina").

Sedan berättade Mats Andersson att klockaren hotat att sätta yxan i huvudet på honom, och Erik Ersson fyllde på med att berätta att han också varit där. Klockaren hade slagit hö på en grannes äng, grannen skickade ut sina pigor för att räfsa ihop och ta hem det, men då kom klockaren springande efter pigorna med yxan i högsta hugg. Erik Ersson tog ifrån klockaren yxan och kastade den i ån - ligger där en 1700-talsyxa i Pilkrogsån?

Nu blev Gabriel sur på allvar och sade upp sig som klockare och gick ut ur sockenstugan. De två kyrkvärdarna kommenterade det hela med att "Det är klockarens gamla lag det. Man skall inte länge tala vid honom, förrän det blir träta och kiv av med honom, evar han är hemma eller borta".

Klockaren kom sedan in igen, och nu bad inspektor Bruhn trädgårdsmästaren på Beateberg berätta vad som hänt vintern 1723 när man drog not vid Röbacka: "...klockaren kom dit och skällde ut gårdsfogden John Goldschmidt". Gabriel försvarade sig med att han också hade rätt till fisk, och hans son reste sig och ropade att inspektor Bruhn var orsaken till allt ont. Här kommenterar dock kyrkoherden att "denne klockarens son (var) ganska framfus och hånisk i sitt talande och ville inte rätta sig på ofta gjorda förmaningar". Per Gabrielsson blev 1734 själv kyrkvärd och riksdagsman för Sjuhundra härad vid 1740-41 års riksdag, så han måtte ha lugnat ned sig betydligt efter detta!

Men nu försökte Gabriel med andra argument: "Jag vill inte vara klockare längre. Sjung om onsdag, vem som vill! Hörer nu, då jag säger, jag skall inte vara klockare mera. De få taga till klockare, vem de vilja, men jag skall välja med. Jag har så mycket att säja som en annan i socknen. Inte skall de sättia någon till klockare, som icke är så god som jag. Bruun kan väl bliva klockare och sjunga om onsdag. Men han duger inte där till."

(En av klockarens uppgifter på den tiden var att vara försångare vid gudstjänsten. Orglar och andra musikinstrument började inte användas i landsortskyrkorna förrän på 1800-talet, så utan en god försångare blev det klent med gudstjänsten - om nu inte prästen själv kunde sjunga.)

Nu började även de övriga tröttna på käbblet; fogden Almrot på Näs, rusthållaren Nils Hansson i Lisinge, Anders Ersson i Härsby, skattebönderna i Risby och några till sade att de inte hade något mer att säga och gick hem.

Så verkar det hela ha runnit ut i sanden. Gabriel blev kvar som klockare och blev även i fortsättningen anlitad som dopvittne till barn i de andra gårdarna - var hans status så hög att han blev dopvittne även i familjer han förolämpat och hotat? Det vet vi inte.

Av en akt i Lantmäteriets arkiv får vi veta att Gabriel och inspektor Brun varit antagonister redan tidigare. Gabriel stämde 1924 greve Torstensson på Beateberg för att Ösby, som Torstensson nyligen köpt, lagt sig till med 1 ½ öresland åker och äng som tillhörde Nibble. Greven kom förstås inte själv till hösttinget 1924 i Kundby gästgivargård, utan skickade sin inspektor, Olof Brun. Gabriel var väl förberedd, han lade fram en kopia av en lagmansdom från 1638 och utdrag ur Svea hovrätts protokoll i ärendet 1723. Han hade också stämt sina grannar i Eke, Erik Andersson och Anders Persson, för han ville ha betalt av dem och greve Torstensson för kostnader han haft för att att mäta upp Nibbles och Ekes andelar i Ösby .

Brun meddelade att greven inte hade så noga reda på Ösbys rättigheter, men att han tänkte begära ändring av hovrättens utslag. Häradsrätten avgjorde dock att domen från 1638 stod fast och att Nibbles andel om 4 öresland i Ösby (Nibble var totalt 10 1/3 öresland) skulle mätas upp och tillfalla Nibble. Däremot fick Gabriel inga pengar för sitt besvär.

Efter tinget vidtog en besynnerlig process, som inte är helt lätt att begripa. Häradsrättens utslag sändes in till Landshövdingen, som förordnade lantmätaren Lars Kietzling att genomföra uppmätningen. Därefter verkar det som om Brun lyckade hindra Kietzling från att utföra sitt uppdrag, Gabriel protesterade i ett brev till landshövdingen och denne utsåg en ny lantmätare, Bengt Fillmer, som till sist såg till att Gabriel fick sin mark. Det är kanske inte att undra över om Gabriel var osams med Brun.

Gabriel Malms namnteckning i slutdokumentet från lantmäteriförrättningen. Ekebönderna undertecknade med sina bomärken, så de var nog inte skrivkunniga.

Den 26 maj 1737 gick Gabriel Persson Malm ur tiden och begravdes under koret i den sönderfallande kyrkan - det här var innan kyrkans nya kor byggdes 1749, så i dag motsvarar det väl platsen mitt för Sölfverbergs begravningsvapen på den norra väggen. Där ligger för övrigt också överstelöjtnanten Sölfverberg och hans familj, liksom Gustav Taubenfelt och hans familj från Näs, de som enligt vissa källor fick stå obegravda i kyrkan från 1674 till 1691!

Gabriels hustru Kerstin Persdotter levde till 1749, precis så länge att hon hann bli införd i den första husförhörslängden, som påbörjades det året. Som syns ovan dog barnen Anna och Gabriel tidigt, men sonen Per och dottern Kerstin bildade familjer som skulle ge upphov till de två grenar av klockarsläkten som fortlever fortfarande i dag. Per gifte sig 1721 med Karin Andersdotter från Ingmundby i Skederid och Kerstin 1724 med Karl Ersson från Gullbergby i Rö. (Karls släkt finns redan beskriven i Gullbergbysläkten.) De bosatte sig också i Nibble och Karl efterträdde Gabriel som klockare i Rö.

Nu återstår åtta generationer av klockarsläkten att berätta om innan sekretesspärren slår till. Det tänker jag också göra, när jag kommit på något läsbart sätt att presentera den här mängden torr information. Släkterna spreds efterhand till alla våra grannsocknar och många flyttade långt bort; Gästrikland, Malmö, Småland, Gotland, givetvis Stockholm och även några få till USA. All information jag har finns inmatad i en släktdatabas, så om någon har anor i Klockarsläkten så hör av er - jag delar naturligtvis med mig av det jag hittat.

Björn Bergström