Stig Lundqvist
Stig var den ende (förutom Björn) som ställde upp när vi invigde den nya vandringsleden
Jag träffar Stig på förstutrappan en förmiddag när han precis är på väg in, han har varit ute och plockat
upp pinnar, säger han, och tillägger att han alltid vill ha något att göra och har svårt att sitta stilla.
Vi sätter oss i köket och jag börjar ställa mina förberedda frågor. Några förberedda frågor visade sig inte behövas.
Stig berättar levande och fritt ur hjärtat.
Stigs föräldrar hyrde en lägenhet i Karlsborg vid tiden när han föddes 1933. Hans pappa John var skogvaktare och
hade bland annat arbetat i Lappland. Familjen hyrde senare övervåningen i Marielund, medan pappan byggde huset
Stig nu bor i. Det stod klart omkring 1940 och kallades Skogshyddan. Här växte Stig och hans två år yngre syster
Sonja upp.
Om somrarna arbetade Stig i affären Sofielund, vid Järnvägsstationen, som springpojke. ”Det var det roligaste arbete
jag någonsin haft”, säger Stig och ler. ”Man fick cykla runt med varor och träffa mycket folk runtomkring i Rö”.
Vid den tiden, runt 1940-talet, ägdes affären av Karl Georg Blomberg som tagit över affären efter sina föräldrar
Karl och Amalia Blomberg. Karl Georg bodde själv på övervåningen till affären, där han ofta hördes spela piano,
minns Stig. Karl Georges mamma Amalia hade då flyttat till Lövsta. Det fanns inget kylskåp i affären, utan där
fanns en disk med is under. Isen sågades upp från sjöarna Rösjön och Sparren på vintern och förvarades sedan
täckt av massor av sågspån. På så sätt höll isen sig frusen hela sommaren. Stig fick cykla och hämta is både
från Härsby och från Risby och han berättar att hela vägen tillbaka till affären rann det vatten efter cykeln.
Karl Georg sålde affären i slutet på 40-talet och efterträddes i tur och ordning av handlarna Hansson, Jansson
och Karlsson. På 1960-talet blev affären istället en mekanisk verkstad som brann ner 1966.
Framför affären Sofielund står Stigs pappa Johns HD med sidovagn parkerad.
Stig gick i skolan i Rö och i samma klass gick hans blivande hustru Vivian. Skolan var uppdelad i tre stadier,
berättar Stig, småskolan på övervåningen med läraren Elsa Karlsson, som även bodde vägg i vägg med skolsalen,
mellanskolan med läraren Märta Mellberg, som även hon hade en lägenhet på övervåningen samt storskolan med
läraren Erik Engberg, som bodde i Klockargården. Erik Engberg undervisade även eleverna i slöjd. Slöjdsalen
låg i ett eget hus vid sidan av skolan. Det enda Stig tycker var tråkigt, när det gäller skolgången, var att
de inte fick lära sig engelska. Det fanns visserligen extraundervisning i engelska på eftermiddagarna i
storskolan, ”men ingen på den tiden förstod riktigt fördelarna med att kunna engelska”, säger Stig och skakar
på huvudet, ”så det var få som stannade på extralektionerna”.
Omkring 1950 fick Stig arbete i Rimbo på en bilverkstad. ”Motorer och elgrejer har alltid intresserat mig”, säger
Stig, ”men de nya bilmotorerna, som styrs av datorer, förstår jag mig inte på”, fortsätter han. Eftersom arbetet
låg i Rimbo flyttade han dit omkring 1955 och Vivian och han gifte sig. Efter att Stigs mamma Karin dött 1978
började han renovera och modernisera sitt föräldrahem, Skogshyddan, och Vivian och han kunde flytta tillbaka till Rö 1980.
På tal om tåget säger Stig att han inte saknar det och att han inte vill ha det tillbaka. Den nya stationen, om
tåget nu kom tillbaka, skulle enligt ett förslag ligga precis på andra sidan vägen från Stigs hus sett. Han tycker
det räcker med den ökande biltrafiken på vägen nedanför huset och vill inte ha en station med stora parkeringar så nära.
”Förr var det bara på marknadsdagen det var det var mycket trafik”, minns Stig, ”på morgonen mot Rimbo och på kvällen
åt andra hållet”.
Vivian har nu anslutit sig till oss i köket och Stig och hon börjar prata om människor och händelser från förr. De nämner
förstås Johan Nådig, som fått en väg uppkallad efter sig och undrar om han skulle varit stolt över detta eller arg för
att de kallar honom Nådig, ett tillnamn han inte gillade. Stig hade levererat pilsner till honom när han var springpojke
i affären och Vivian minns att hon kom med mjölk. ”Det var helt svart hemma hos Johan”, berättar Stig, ”antagligen av
smuts och på köksbordet låg en stor hög med potatisskal och ben från kaninstekar”. De nämner även en Lindblom som sågade
ved åt folk och lagade skor och skolkamraten Harry Karlsson som bodde på Lövsta med sin pappa och som det inte gick så
bra för. Vivian nämner tant Anna som bodde i det vita gamla Bylehuset, där halva huset då var muséum med en båt från
stenåldern i trädgården. De minns också det gamla timrade torpet, mitt emot Dragontorpet, som brann ned och ersattes
av en modern sommarstuga och på tal om bränder så träffades ju Klockargården av blixten och fick rivas…
Jag undrar om de inte fortsatte att tala om gamla tider när jag hade gått min väg.
Text och bild: Ann Britt Bergström, bilden av Sofielund av okänd, det kan vara ett vykort av Eilord Mattsson.
Sidan först publicerad 2019-03-17.