Personhistoria i Rö - Inledning
det här avsnittet av Rösajten samlar vi material som kan vara till hjälp vid släktforskning
om människor som bott i Rö. Här finns flera personhistoriska databaser, avskrifter
av användbara dokument och olika sorters sammanställningar som vi tagit fram. I
avsnittet Forska finns en mängd information
om personhistoriska källor och webplatser som kan vara till nytta för släktforskare.
Vår förhoppning är att någon skall få nytta av materialet i sin egen forskning.
Hör gärna av er i så fall, via mail eller i gästboken.
För släktforskaren är Sverige relativt sett ett paradis. Få länder i världen har
ett så omfattande personhistoriskt arkivmaterial som de svenska kyrkböckerna, som
påbjöds i Kyrkolagen 1686. Den statliga administrationen avsatte också mängder av
dokument, liksom domstolsväsendet och krigsmakten. Det fantastiska är att så mycket
av allt detta har bevarats! Branden på Stockholms slott den 7 maj 1697 gjorde i
och för sig stor skada på det centrala riksarkivet och vissa församlingars äldre
arkiv är för alltid förlorade i kyrkobränder runt om i landet, men på det hela taget
är forskaren ändå lyckligt lottad i Sverige.
I många församlingar hade man långt tidigare än 1686 börjat föra böcker, men de
handlade mest om kyrkans ekonomiska angelägenheter. Så är också fallet i Rö, där
ägaren till Näs, hovrådet Gustaf Taubenfelt, år 1650 skänkte den bok till kyrkan
som nu har arkivbeteckningen LI: 1, vilket står för Kyrkoräkenskaper, del 1.
Fram till 1684 användes boken bara för kyrkoräkenskaper och sockenstämmoprotokoll,
men sedan börjar notiser om födda och döda förekomma. Man kan se av antalet notiser
för de olika åren att böckerna är högst ofullständiga - om man antar en befolkning
på 500 personer, en medellivslängd på 50 år och en spädbarnsdödlighet på 30 % borde
det födas omkring 15 barn och cirka 10 vuxna begravas per år. Så höga siffror förekommer
först år 1700 och senare, även om nödåret 1697 står ut i begravningslängden med
21 döda. Trots att vi har en kyrkobok i behåll från den andra hälften av 1600-talet
saknas alltså uppgifter om många Röbor på den tiden.
Mantalslängder över Rö finns likaledes från 1650, men bara för 14 av de 50 åren
före 1700. Mantalslängderna är emellertid inte förteckningar över alla som bodde
i socknen, utan över de skattskyldiga, vilket var stor skillnad på den tiden. I
princip var alla mellan 15 och 63 år skattskyldiga, men det fanns en mängd undantag.
All statens personal, till exempel soldaterna, samt adeln och deras tjänare är de
viktigaste undantagen. Dessutom var skattskyldigheten kopplad till jordinnehav,
så många torpare som odlade andras mark slapp undan. Om man försöker att beräkna
en folkmängdssiffra från en mantalslängd är man därför ute på mycket tunn is.
I de tidigaste källorna identifieras personerna med sitt förnamn och byns namn,
ett bruk som fortfarande lever kvar i dagligt tal. Släktnamn förekom inte alls i
äldsta tid. Bland adeln började släktnamn användas på 1500-talet, för att bli obligatoriska
i och med Gustaf II Adolfs Riddarhusordning 1626. Präster, studenter, borgare och
hantverkare följde efter på 1600-talet, men vanligt folk blev faktiskt inte tvungna
att anta släktnamn förrän 1901 - då upphörde slutligen det urgamla bruket att använda
sin fars namn plus "son" respektive "dotter" (patronymikon) när man behövde tala
om vilken Anders eller Anna man var. Gustaf Wasa använde aldrig det efternamnet
- han kallade sig Gustaf Eriksson, för han var son till Erik Johansson. Utanför
Sverige lever ju bruket kvar på många ställen - på Island till exempel - och i hela
den muslimska delen av världen - vi har ju hört talas om Osama Ladensson.
Präster och studenter tog släktnamn som var latinska (-us) eller grekiska (-ander)
namn, ofta bildade efter deras hemby; Bergius från Berga och Welander från Väla
till exempel. Här i Sverige gav försvaret oss en annan källa till nya släktnamn
- det gick ju inte an att 4 soldater svarade "Ja, kapten!" när man kallade på Anders
Andersson! Ryttare, soldater och båtsmän gavs därför redan på 1600-talet efternamn
av sitt befäl i stället för patronymika, men riktiga släktnamn blev de inte förrän
man blev tvungen att välja ett 1901 – oftast återgick soldaten till sitt patronymikon
när han blev avskedad och i många fall följde efternamnet roten, så att efterträdaren
som soldat fick samma efternamn. I några sena fall har vi sett att barnen behöll
faderns soldatnamn en tid, men oftast föll de i glömska. De äldsta soldatnamnen
är ofta korta och "käcka" (Tapper, Munter, Svärd etc), framåt 1800-talet blev det
vanligare med tvålediga namn ofta bildade med rotens namn som förled, t ex soldaten
Zetterkvist från Sättra by.
Liknande skäl kan ligga bakom gruvarbetarnas tidiga bruk av släktnamn; dels fanns
många med samma förnamn samlade på en plats, dels var många av dem invandrare från
länder där släktnamn togs i bruk långt tidigare än i Sverige. Gruvarbetarnamn från
norra Uppland är till exempel Dubois, Anjou, Hübinette, Mineur (som ju betyder
just gruvarbetare), Bergman, Moberg och Danberg.
Kvinnorna behöll sitt patronymikon även som gifta, men det hjälper oss inte särskilt,
för de nämns oftast inte alls i det tidiga källorna, eller markeras bara med en
etta i en kolumn i mantalslängderna. När de faktiskt förekommer med namn är det
på 1600-talet oftast bildat på samma sätt som männens, till exempel "hustru Valborg
i Eke". ("Hustru" användes på den tiden också som en titel)
Ännu värre är det i de tidiga doplängderna, där prästen glömt att fylla i barnets
namn på 25 barn mellan 1692 och 1701. Det är en fjärdedel av alla dopnotiser som
bevarats och i de flesta av dessa fall framgår det inte ens om det är en pojke eller
en flicka som döpts!
Det är uppenbart att vår kartläggning av gamla tiders röbor med dessa förutsättningar
aldrig kan bli komplett och i många fall inte heller mer än hypoteser. Med undantag
för de högst uppsatta i samhället är det ytterst sällan man över huvud taget kan
bevisa en släktrelation i dessa avlägsna tider om man inte har en särdeles tur,
som i fallet med Anderssläkten i Väsby, där en släkttavla med sex generationer bevarats
i Sjuhundra härads dombok.
När det nu är så besvärligt att veta säkert om två notiser om "Anders i Väsby" avser
samma person är det också nödvändigt att veta hur många gårdar det fanns i byarna
och det är inte heller lätt att ta reda på. Mantalslängderna ger nog i huvudsak
rätt besked, men ibland saknas vissa gårdar av okända skäl och många torp nämns
inte förrän in på 1700-talet.
Lagarna om hur jord förvärvades och brukades var minst sagt invecklade på den tiden.
Hemmanen delades in i kategorier med olika regler för ägande och beskattning beroende
på vilken jordnatur hemmanet hade: frälsejord, skattejord eller kronojord.
Från början fanns också kyrkojord och Kungens "arv och eget": Gustav Vasa gjorde
efter reformationen kyrkojorden till kronojord och knep nog åt sig en hel del för
egen räkning - "arv och eget" betyder just Kungens personliga egendom och särskilt
Gustav Vasa hade litet svårt att skilja på kronans egendom och den han faktiskt
själv ägde. När det gällde beskattningen var det i princip så, att de som ägde skattejord
betalade skatt till kronan, de som brukade kronojord betalade sin avrad
(arrende) till kronan och de som brukade frälsejord betalade till den adelsman som
ägde marken. Frälse betyder just fri från skatt till kronan, så adelsmannen betalade
ingenting. Från början hade han varit skyldig att i stället ställa upp en ryttare
med full utrustning till armén, men det glömdes bort redan på 1500-talet.
(Skatteverket har givit ut en lärorik broschyr om de svenska skatternas historia,
SKV 117, som man kan ladda ned från Internet).
Under 1500- och 1600-talen gav kungarna (och framför allt drottning Kristina) bort
stora delar av kronans jord till adeln som donationer och förläningar, så att allt
mer av skatteunderlaget försvann och i slutet av 1600-talet blev situationen ohållbar.
På riksdagen 1680 drev Karl XI med bondeståndets stöd igenom reduktionen, som innebar
att all donations- och förläningsjord drogs in till kronan. Den jorden användes
nu i stället som grund för "det yngre indelningsverket", vilket innebar att det
militära befälet och vissa civila tjänstemän avlönades genom att få en större eller
mindre bit kronojord att bruka. Manskap rekryterades genom att två eller i bland
flera skattegårdar (en rote) skulle hålla en soldat eller båtsman. På motsvarande
sätt var vissa gårdar "rusthåll", som skulle hålla en ryttare. Vissa gårdar kunde
i stället bli skyldiga att sköta om postgången. (Det finns en ypperlig artikel om
indelningsverket i
Wikipedia)
Fram till 1723 fick endast adelsmän äga frälsejord, men det året bestämdes att också
präster och borgare fick köpa allmän frälsejord, dvs. inte säterier. 1789 öppnades den möjligheten också för bönder
och till sist 1810 togs även spärren för säterier bort. Indelningen i frälse, skatte
och kronojord och skillnaderna i beskattning fanns dock kvar ända till 1902, då
de gamla grundskatterna, som berodde på jordnaturen, togs bort och ersattes av
inkomstskatt.
1571 var 16 hemman i Rö skattehemman, 5 frälsehemman (1 gård i Gälsby, 1 i Härsby,
1 i Molnkulla och 2 i Söderby), 4 kallades fortfarande kyrkohemman och 1 var arv
och eget (en av gårdarna i Väsby).
1653, när adelsdonationerna fortfarande fortsatte i hög takt, är det sammanlagda
hemmantalet i Rö bara 20 3/4, varav 9 frälsehemman, 7 1/4 skattehemman och 4 1/2
kronohemman. Många gårdar har alltså bytt jordnatur från skatte till frälse och
vissa har försvunnit.
1750 finner man det överraskande resultatet, att endast 6 1/4 hemman är skatte,
medan 16 3/5 hemman är frälse och inga alls krono! Reduktionen verkar ha gått baklänges
i Rö! Det finns förmodligen en förklaring till detta, men det kräver en djupdykning
i jordeböcker och skattlängder som måste vänta till senare.
Reglerna för hur jord ärvdes är till en viss hjälp när man letar efter släktrelationer.
Om någon ägde jord, så skulle den ärvas av hans barn - varvid bröder fick dubbel
lott mot sina systrar. Om någon ville sälja jord var han tvungen att erbjuda den
till inlösen av sina släktingar. Det kallades uppbud och antecknades noga i domböckerna.
Uppbud skulle ske på tre ting innan den nya ägaren kunde få lagfart ("fasta") på
jorden och eftersom det oftast var tre ting om året så tog det ett år innan man
blev lagfaren ägare till jord. Saken kompliceras också av att adeln kunde köpa skatterätten
till jord utan att äga själva marken och det var också skillnad mellan donerad frälsejord,
som gick i arv efter adelsmannen och förlänad jord, som skulle återgå till kronan
vid hans död. I praktiken lät dock kronan ofta hans arvingar behålla den förlänade
jorden, så skillnaden mellan donation och förläning blev inte så stor.
Sidan först publicerad 2009-10-29, senast uppdaterad 2012-08-05.