Anklagad för trolldom
början på 1600-talet levde en bonde vid namn Blasius i Gälsby, som på den tiden
låg 500 m längre norr ut än i dag, i det som kallas Ekhagen i de moderna kartorna.
1605 krävde Blasius sin granne, nämndemannen Jöns i Molnkulla, på ersättning för
att Jöns’ häst bitit ihjäl Blasius’ häst - det ansågs tydligen inte
bara vara Jöns’ fel, för Blasius fick bara hälften betalt för hästen.
Blasius’ syster gifte sig med bonden Erik Olofsson i Gullbergby, där också
Blasius’ mor fick bo på ålderdomen. Blasius processade 1612 med Erik om arvet
efter modern och fick en gård i Loskälva efter henne, men Erik fick behålla litet
mark i Simlom och allt lösöre hans svärmor haft med sig till Gullbergby.
Blasius hade en son Hans, som övertog gården i Gälsby omkring 1620. Hans fick för
sig att Göran Persson i Molnkulla tog livet av hans kor genom trolldom och började
sprida rykten om det på bygden. Göran blev ilsken och stämde Hans till sommartinget
1624, men Hans dök inte upp och fick böta 3 mark för att han uteblev. På hösttinget
samma år bekvämade han sig till Rimbo och framförde anklagelsen mot Göran, som lovade
värja sig med tolvmannaed vid nästa ting. Tolvmannaed innebar att man själv och
elva andra gick ed på att man talade sanning, vilket räckte för att rätten skulle
ogilla anklagelsen. För mindre allvarliga brott (trolldom var ju ett brott belagt
med dödsstraff) fanns också sexmannaed och tremannaed.
På vintertinget den 16 februari 1625 framträdde Göran Persson med sina 11 edsöresmän
och blev frikänd, medan Hans Blasiusson fick böta 40 mark för falsk angivelse. Det
visar sig att Hans stod ganska ensam i socknen vid detta tillfälle; från nästan
alla byarna kom någon som gick ed på att Göran var oskyldig:
- Hans Andersson i Finsta,
- Mårten Persson i Finsta, kanske en bror till Göran,
- Mats Eriksson i Risby,
- Erik Persson i Ticksta, nämndeman, vittne till dråpet på bröllopsfesten i Nibble
1617,
- Per Ersson i Gullbergby, Hans’ kusin,
- Klemens Larsson i Näs,
- Erik Matsson i Bolby,
- Olof Andersson i Nibble, troligen bror till offret för dråpet i Nibble,
- Mickel Nilsson, som ägde den ena skattegården i Väsby,
- Hans Mårtensson, som ägde den andra skattegården i Väsby och
- Hustru Gertrud i Båtmanby, som antagligen var änka efter Mårten Jonsson, den grälsjuka
bonden som blev mördad 1621.
Som en slutvinjett till denna historia om den besvärlige grannen Hans Blasiusson
(som ibland kallas Blåsson) kan man läsa i domboken för hösttinget 1626 att Hans
själv fick fria sig med sexmannaed från en anklagelse om stöld. Den som anklagade
honom uteblev från tinget, så det låg nog inte så mycket i anklagelsen. Tyvärr sägs
inte vilka Hans’ edsöresmän var, annars hade man kunnat se om han fick hämta
dem utsocknes - Röborna hade han ju inte direkt på sin sida.
Text: Björn Bergström. Avskrift: Nils Sundelius. Sidan uppdaterad 2008-04-10