Sommarutflykten 6/7 2018
år gick sommarutflykten till tre slott här i Roslagen.
Vi samlades som vanligt vid kyrkan den här vackra dagen, och fick embarkera Fridströms allra nyaste och finaste buss. 23 medlemmar, däribland två barn, deltog. När alla var inräknade
åkte vi mot Penningby slott i Länna, och föraren hade nog fått instruktioner att välja de vackraste vägarna i stället för de snabbaste. Därför fick vi uppleva Lännavägen -
Roslagens krokigaste, som dessutom bara är knappt en buss bred. Det tog oss ungefär tre kvart att komma fram till Penningby, där vi möttes av Sofia Karlström, som är delägare i Penningby slott.
Penningby slott
Sofia visade oss runt på slottet och berättade dess spännande historia - först medeltidsborg, där allt handlade om att skapa trygghet i en orolig tid,
sedan efterhand ett mer bekvämt slott. Delar av medeltidsborgen finns fortfarande kvar; med två meter tjocka murar, pyttesmå gluggar i stället för fönster,
en egen brunn under ett av tornen och medeltida valv i den understa våningen. Fortfarande i dag saknar slottet uppvärmning, men de massiva murarna samlar så mycket värme under våren
och sommaren att det räcker till hösten och nästan hela vintern. Men på senvintern var det bistert, så på medeltiden fanns trähus utanför slottet där man bodde när slottet var för kallt.
Sällskapet på Penningbys borggård
Från mitten av 1600-talet moderniserades slottet, fick ett nytt tak och stora fönster. Under många år var slottet obeboeligt, det var inte förrän 1711 som man kunde flytta in, men då återstod ändå
mycket arbete, så först 1727 var slottet helt färdigt. 1805 anlades parken i engelsk stil, många av de nuvarande träden i parken planterades då, men almar och askar har drabbats
av sjukdomar och kommer inte att stå kvar länge till.
1831 härjades slottet av en vådeld som förstörde taket och den översta våningen. Den dåvarande ägaren lät bryta ned och reparera de skadade delarna, höja fram- och baksidan till gavlar och lägga
ett sadeltak på själva slottet. Tornen fick ganska platta tak i stället för de kupoler de dittills hade haft. Tornen har dock senare fått tillbaka de runda kupoler de hade före branden.
Rånäs slott
När rundvandringen var klar lastade vi in oss i bussen igen och åkte via Görla, Frötuna och Rösa till Rånäs, där vi började besöket med att äta lunch. Rimmad lax från Grisslehamn med
dillstuvad potatis fick vi, och till efterrätt jordgubbssorbet - ljuvligt gott alltihop.
Lunch på Rånäs
Efter lunchen blev vi guidade runt i slottet av Jade Rosing. Slottet hör till de yngre i Sverige - från början var Rånäs bara en del av Oxenstiernornas Mörby på andra sidan sjön och
saknade huvudbyggnad. 1678 började man uppföra ett slott här, för Mörby, som ägdes av samma person, hade börjat förfalla och blev snart den ruin vi kan se i dag. Det första Rånäs var
en reveterad träbyggnad i två plan, som låg framför det nuvarande slottet.
I början av 1770-talet fick Jean Le Febure-Liljenberg, som ägde både Gimo och Rånäs, tillstånd att flytta en av Gimos vallonhammare till Rånäs. Skälet var att skogen runt Gimo
började ta slut; man behövde enorma mängder träkol för stålframställningen. Därmed började Rånäs' bruksepok, som bland annat satt spår i form av de typiska byggnaderna längs uppfartsvägen.
Bruksepoken varade sedan till 1894. Man tillverkade stångjärn av tackjärn från Vällnora masugn i Knutby, som fick sin malm från Dannemora gruva. Stångjärnet transporterades sedan till kusten
och vidare ut i världen - en av Sveriges viktigaste exportprodukter på den tiden.
1806 gifte sig Rånäs' ägare Axel Didrik Reuterskiöld med Maria Gustava Le Febure-Liljenberg, som ärvt Mörby och ansågs vara en av de rikaste kvinnorna i Sverige. De tyckte inte att det
gamla vita träslottet var fint nog utan rev det och byggde det nuvarande slottet. De sparade inga kostnader; arkitekt, hantverkare och konstnärer valdes bland de bästa som fanns på den tiden,
vilket resulterade i det överdådigt utsmyckade slott vi ser i dag.
Paradtrappan på Rånäs
I samband med Krügerkraschen 1929 förlorade släkten Reuterskiöld det mesta av sina tillgångar, bland annat Rånäs, som köptes av Stockholms stad. 1932 - 1985 användes slottet som mentalsjukhus, och
stod sedan tomt till 1998 då det köptes av två entreprenörer som på sex månader omvandlade Rånäs till konferensanläggning.
Sedan var det dags att åka vidare till Ekebyholm, dit vi kom fram vid 2-tiden efter en kort bussresa. Ekebyholm är ju numera en friskola som drivs av Adventistsamfundet och några av deltagarna
hade egna erfarenheter av skolan, som anses vara bland de bästa i våra trakter. Ekebyholm har dock en lång historia innan det blev skola, men här har man inga visningar, så Urban Lindblom och jag
fick en blixtkurs i midsommarveckan för att själva kunna guida i slottet.
Björn berättar
I början hörde marken häromkring till det stora Mörby-godset, som bland annat omfattade byn Ekeby på andra sidan sjön Syningen. Ekebyholm avsöndrades från Ekeby för länge sedan, men det första
slottet byggdes inte förrän på 1630-talet. Det var ett barockslott i rött tegel med tinnar och torn och byggherren hette Bengt Bengtsson Oxenstierna, kusin till den berömde rikskanslern
Axel Oxenstierna. Bengt Bengtsson kallades också Resare-Bengt, för han hade rest längre ut i världen än någon annan svensk på den tiden - Persien och Turkiet hade han bland annat besökt,
i bland i akut livsfara.
Resare-Bengts barockslott (ur Erik Dahlbergs 'Suecia antiqua et hodierna')
Efter Resare-Bengt kom Ekebyholm i släkten Horns ägo. Karl XI drog in godset till kronan i samband med reduktionen, men 1705 kom egendomen tillbaka till släkten Horn. Dess mest berömde medlem,
kanslipresidenten Arvid Horn, sin tids mest inflytelserika politiker, tillträdde Ekebyholm 1724 och levde där till sin död. Han lät modernisera slottet grundligt, så av tegelslottet blev i stället
ett vitt slott i nyklassicistisk stil med ett helt annat tak, en ny ingång på andra våningen med dubbeltrappa upp (trappan byggdes av sten från Mörby, som ju också användes som stenbrott för
Fasterna kyrka). På den tiden anlades också en stor barockträdgård där barnens lekpark nu ligger. Hans son Adam efterträdde honom (han ägde också Adamsberg i Rimbo), och sedan kom egendomen
till Riksgrevinnan Katarina Ebba Horn. Hon är känd som kung Fredrik I:s älskarinna, men det äventyret varade bara i tre år - hon fick dock en rejäl fallskärm och blev rik.
Hon bekostade bland annat Ekebyholms vällingklocka, som nu hänger i en klockstapel nära skolbyggnaden. Intressat nog för oss Röbor är att hon också bekostade omgjutningen av Rö kyrkas
storklocka, som ringdes sönder på 1740-talet.
I början av 1800-talet lät en senare medlem av familjen bygga det fristående biblioteket och de två flyglarna i samma stil som huvudbyggnaden. Parken ändrades också till en park i engelsk stil,
med krokiga gångar och lummiga träd. som modet föreskrev på 1800-talet.
Slottet var pensionat på 1920-talet, men då fanns varken el, vatten eller avlopp - det kom till när Adventistsamfundet köpt egendomen 1932 för det facila priset 260 000 kr.
Skolbyggnaden byggdes inte förrän 1949 - 1950, men sedan dess har Ekebyholm sett ut som det gör nu.
I huvudbyggnaden finns många golv och trappor som tillhörde barockslottet, men väggdekorationer och takmålningar kom till under Adam Horns tid. Bland de många rummen märks t ex
Kungsrummet och Kinesiska rummet; det förra är dekorerat i holländsk stil, med väggmålningar föreställande de sju dygderna och myriader av kakelplattor som avbildar "vanligt folk"
- bönder, arbetare och andra som tillhörde allmogen. Man tror att Adam Horn lät inreda rummet som morgongåva till sin hustru Katarina Meijerfelt.
Rummet har fått sitt namn för att man tror att Fredrik I besökte Katarina Ebba Horn och övernattade där. Säkert är dock att Oscar II var där i slutet av 1800-talet -
om han övernattade är inte lika säkert, kanske fick han bara låna det för att pusta ut under besöket.
Det kinesiska rummet har väggmålningar i kinesisk stil, troligen
tillkomna redan på Arvids tid (han var delägare i Svenska Ostasiatiska Kompaniet). Där är det nu serveringsrum, med disken och elevernas matsal strax intill. Köket
ligger där det alltid gjort på nedersta våningen - när man grävde för att installera bergvärme hittade man mängder av djurben och även ostronskal just utanför köket.
Man undrar hur ostronen smakade efter 14 dagars resa från västkusten!
När vi hunnit så långt hade min röst tagit slut och vi lastade in oss i bussen och for tillbaka till kyrkan, där vi skildes åt halv fyra efter en varm och fullmatad dag.
Text: Björn Bergström, bilder: Urban Lindblom.
Sidan först publicerad 2018-07-08