Bolby

olby är en av de många försvunna gårdarna i Rö. En gång i tiden var det en av de större gårdarna, den räknades som ett helt mantal, jämförbar med Eke, Nibble, Mälby och Söderby. I dag finns inte mycket kvar i naturen som visar att den någonsin funnits, men i arkiven finns desto mer.

Här låg Bolby. Utsnitt ur Häradsekonomiska kartan från 1906.

Det första problemet när man börjar leta efter Bolby är att Lantmäteriet av någon anledning satt ut namnet på fel plats i de moderna kartorna. I kartorna från början av 1900-talet finns inte någonting där Bolby låg, men i sockenkartan, som gjordes i mitten av 1800-talet, är byn markerad på rätt plats. Den låg på en stenig skogsudde 700 m västnordväst om Gullbergby, på det som nu är Beatebergs ägor.

1850 är flera byggnader markerade vid Bolby. Utsnitt ur sockenkartan, som gjordes omkring det året.

I april 2014 gjorde vi en exkursion till Bolby och har också grävt fram vad vi kunnat ur arkiven, så nu kan vi berätta Bolbys historia, så väl det nu kan göras.

Första gången vi sett Bolby omnämnas är i en skattelängd i Upplands handlingar 1540 - då bor skattebonden Per där, men det är också det enda vi vet. På den tiden hörde Bolby, liksom Lisinge och en gård vardera i Näs och Risby, till Långhundra härad. Varför man krånglat till det så är inte lätt att säga, kanske har det att göra med ägarförhållandena när Gustav Vasa lät upprätta de första jordeböckerna. I vilket fall tillhörde Bolby Rö kyrksocken.

Den förste vi kan följa under någon längre tid var skattebonden Olof, som omnämns i jordeböckerna från 1540 till 1553. Att han var skattebonde betyder att han ägde sin jord och betalade skatt till Kronan. Efter Olof nämns Bolby inte förrän i en tiondelängd från 1567. Då heter bonden i Bolby Per Sjulesson, och han är kyrkobonde. Någon gång mellan 1553 och 1567 har alltså Bolby kommit i Kyrkans ägo.

Per Sjulesson är också upptagen i skattelängden över Älvsborgs första lösen 1571 och där kan vi se att Per var jämförelsevis välbärgad. Han ägde 3 lod silver, 1½ skålpund koppar, 4 kor, 2 kvigor, 7 får och 3 hästar. Av den förmögenheten fick han betala 1/10 till Älvsborgs lösen utöver den årliga skatten av spannmål, fläsk och andra produkter. Reda pengar hade bönderna ytterst sällan på den tiden.

Mellan 1579 och 1592 saknas Bolby åter i landskapshandlingarna, medan de andra gårdarna i Rö nämns många gånger - antagligen beror det på att Bolby blivit kyrkojord och därför inte tas upp tillsammans med skatte- och kronojorden. Från 1593 tas gården däremot upp i varje bevarad årgång av landskapshandlingarna, och från och med år 1600 redovisas gården bland Hertig Johans Arv och eget. Vasakungarna var tämligen frikostiga med att dela ut kyrkojord till sig själva, släkt och vänner - det märkliga är snarare att det hände så sent med Bolby. Redan 1527 ("Västerås recess") skaffade sig Gustav Vasa rätt att dra in kyrkans gods och lade beslag på många för egen del. Läs mer om de "Gustavianska arvegodsen" här!

1593 hette bonden i Bolby Mats Nilsson, och han är den förste vi vet litet mer om. Han var gift med Elin, som hade en arvstvist med sina syskon som nämns i Domboken år 1612. Där får vi också veta att hon kom från Mälby i Skederid. 1623 hade Mats efterträtts i Bolby av Erik Matsson, som troligen var deras son.

Erik var en av de elva som ställde upp som värjomän för Göran Persson i Molnkulla när han anklagades för trolldom 1625. (Läs mer här!) Erik kallades för akademibonde, vilket betyder att Bolby åter bytt ägare och blivit en av de gårdar som skulle finansiera Uppsala universitet. Gustav II Adolf donerade 1624 de Gustavianska arvegodsen till detta ändamål, och då blev alltså Erik Akademibonde. Erik efterträddes omkring 1655 av sin son Per, som står för gården mellan 1655 och 1669.

I mantalslängden 1653 står att Bolby nu blivit frälsejord och det är en följd av Gabriel Bengtsson Oxenstiernas köp av Molnkulla och flera andra gårdar i Rö, som senare skulle bli säteriet Beateberg. Frälsejord förblev sedan Bolby tills grundskatterna och jordnaturerna avskaffades 1902. Erik Matsson blev alltså frälsebonde före 1653, liksom hans son Per och sonsonen Erik, som nämns 1674 - 1678.

Omkring 1680 kom en ny familj till Bolby och följdes av flera bönder som inte verkar ha varit släkt. Eftersom de inte ägde sin mark så saknades den konserverande effekten av laga uppbud, som tvingade skattebönder att hembjuda all ärvd jord till sina släktingar om de ville sälja den. Skattejord gick därför vanligen vidare inom samma släkt, även om det ibland är besvärligt att reda ut hur säljaren och köparen var släkt.

Från 1717 finns två bönder i Bolby och så förblev det med korta avbrott till omkring 1780. Då lades Bolby i sambruk med Beatebergs säteri, och i Bolby bodde bara en familj där mannen var anställd av säteriet. 1813 flyttade familjen till Mälsättra och Bolby stod tomt i några år. 1815 flyttade Beatebergs rättare dit med sin familj och 1820 kom ytterligare en familj från Skederid.

Bolby strax innan det började avfolkas. Utsnitt ur Lantmäteristyrelsens akt A83-2:1.

Från omkring 1850 verkar Bolby ha använts som äldreboende för tidigare anställda på Beateberg. Vid denna tid fanns fortfarande flera hus i Bolby, fast vi vet förstås inte i vilket skick de var. I samma karta som visar husen i Bolby finns också Västanbro och Sunnanbro med, och de platserna vet vi var övergivna 1850. Under den andra hälften av 1800-talet bodde enstaka familjer i Bolby; rättaren Olof Sällström med familj, statdrängen Johan Petter Öhman och hans familj och till sist statdrängen Erik Ersson och hans familj. Johan Petter Öhmans son Gustav Teodor var det sista barnet som föddes i Bolby, han föddes 1870 men dog späd.

Erik Erssons enda dotter Emma Katrina flyttade till Kumla i Västmanland 1890 och fostersonen Ferdinand flyttade till Beateberg strax efter. 1903 dog Eriks hustru och till sist Erik Ersson själv, 97 år gammal, som den sista innevånaren i Bolby. Han dog i Roslagsbro församling, kanske hade han släkt där.

I en karta från år 1900 visas inga hus alls i Bolby, så vi kan inte ens vara säkra på att Erik verkligen bodde i den gamla byn - kanske kallade man någon annan plats för Bolby under de här sista åren. Det skulle ju kunna förklara varför ladan vid Agneby är markerad med Bolby i de moderna kartorna.

Byggnaderna från 1774 och 1850 års kartor ungefärligt inlagda i kartan från år 1900. De oifyllda husen finns inte längre 1850. Vid A har vi hittat grundstenar, vid B skorstenstegel och vid C olika kulturväxter. Däremot har vi inte hittat någon jordkällare, vilket är litet förbryllande: i Båtmanby, som övergavs tidigare än Bolby, finns en välbevarad jordkällare. Bakgrundskartan är ett utsnitt från Lantmäterimyndigheten i Stockholms län, akt 01-RÖA-60.

I dag finns inte mycket som visar att det en gång bodde människor i Bolby. Vi har hittat övermossade grundstenar, en stor hög med tegel efter en skorsten och många sorters kulturväxter: äppelträd, plommonträd, syrener, vinbärsbuskar och krusbärsbuskar, men av de många husen finns inget kvar. När man övergav byn tog man förstås med sig allt användbart, virke, kanske taktegel och naturligtvis alla redskap.

Grundstenar efter någon form av fähus. Jorden inuti grunden är kollossalt fet och svart.

Den hoprasade skorstensmuren. Ett bostadshus eller möjligen en tvättstuga stod här 1774, men inte 1850, såvida inte lantmätaren struntade i att rita in alla uthus.

En seriös undersökning skulle säkert avslöja mer, men det är knappast värt besväret att svåla av hela bytomten för att bekräfta var husen låg och möjligen hitta ett eller annat rostigt järnföremål. Vi skulle inte lära oss särskilt mycket mer, och platsen skulle förstås bli rejält förstörd. Bättre då att Bolby får sova vidare som en plats där man kan ge sin fantasi fritt spelrum.

Björn Bergström

Undrar Du över något begrepp som används i den här uppsatsen, så tag en titt på Begreppsförklaringarna!

Sidan först publicerad 2014-04-18