Bronsåldersrösena öster om Jälnan
I skogen öster om sjön Jälnan ligger en rad med rösen och stensättningar, som fått
numren Rö 4 till 10 i Riksantikvarieämbetets fornlämningslista. De nordligaste av
dessa, nr 7 – 10, samt nr 4:1, daterar RAÄ till bronsåldern, de övriga är man mer
osäker på.
Fornlämningarna öster om Jälnan. Bild från RAÄ Fornsök.
Den äldre bronsåldern, ungefär 1700 till 1100 år före Kristus, var rösebyggandets
höjdpunkt. Det finns tiotusentals rösen i Norden, som alla är gravmonument över
forntida stormän (och i några fall kvinnor). Att inte vem som helst fick ett sådant
minnesmärke inser man om man tänker på den arbetsinsats som krävs för att samla
ihop och stapla hundratals kubikmeter sten. Vissa rösen har varit täckta med torv,
och man har beräknat att ett av de största rösena i Danmark krävt att man torvade
av 7 hektar för att få material till högen. Den makt och organisation detta krävt
ger oss en bild av ett samhälle med stora sociala skillnader.
Från början gravlades dessa hövdingar obrända, ofta med rika gravgåvor. Under äldre
bronsåldern började man successivt att bränna de döda, vilket sedan blev det helt
dominerande gravskicket. Seden att bygga rösen över gravarna upphörde omkring äldre
bronsålderns slut, men man fortsatte ändå att begrava sina döda i anslutning till
de befintliga rösena och då också bygga ut dem. Om ett röse är större än ett annat
behöver därför inte betyda att det är en särskilt mäktig person som begravts där,
utan snarare att platsen använts för begravningar under lång tid.
När rösena byggdes var de inte de flacka kullar vi ser i dag – det är ett resultat
av tusentals år av frostsprängning och erosion. Från början byggdes en kantkedja
av stora stenar kring graven, som sedan fylldes med sten, och ovanpå detta byggdes
en brant kulle. I vissa rösen har man funnit tornliknande konstruktioner runt själva
graven, inuti röset, i andra fall har man tyckt sig se spår av en timrad gravkammare.
Många rösen har en fördjupning i mitten, som man förr trodde var spår av gravplundrare
för länge sedan. Numera lutar man mer åt den uppfattningen att det är den inre konstruktionen
som till sist rasat samman och rösets topp sjunkit ned.
Inget av rösena i Rö är vetenskapligt undersökt, så vi får nöja oss med vad som
blivit känt om andra rösen i Sverige och övriga Norden. Som sagt kan vi sluta oss
till att det var samhällets toppskikt som fick dessa monument. Under äldre bronsåldern
var Rö en del av den vidsträckta skärgården utanför Upplands ostkust. Inte förrän
omkring år 0 kunde man ta sig torrskodd från Rö till fastlandet, och under hela
bronsåldern kännetecknades landskapet av långsträckta havsfjärdar. Man kunde ro
eller paddla (segel kom senare) från havet långt förbi Uppsala. Rösjön, Jälnan och
Sparren hade förbindelse med havet, och man inser att det var vattenvägarna som
var de viktiga kommunikationslederna.
Strandlinjen omkring 1000 år f Kr, dvs kanske 500 år efter att rösena anlades -
1500 f Kr var det alltså ännu mer vatten. De mörkblå konturerna markerar land som nu ligger
över havsytan. Det mesta av Rö ligger på en ö tillsammans med delar av Skederid,
Länna, Riala, Roslags-Kulla, Österåker och Kårsta. Bild från SGU.
Klimatet var varmare än i dag, och odlingen hade börjat påverka landskapet genom
att man röjde för åkrar och betesmarker. Man levde av fiske, jakt och boskapsskötsel
och odlade korn och havre. Att gödsla åkrarna kom man inte på förrän under yngre
bronsåldern, vid den här tiden röjde man ny mark när jorden började avkasta dåligt.
Att lägga åkrar i träda är en sen metod, den började inte användas förrän på vikingatiden.
Hästar började förekomma bland husdjuren, men höns kom inte till Sverige förrän
omkring Kristi födelse. Den gamla ädellövskogen började ersättas av de trädslag
som är vanligast i dag, fast granen först nu började bli ett vanligare inslag i
skogen. Landskapet var också mer sankt än i dag, stora områden hade ju ”nyligen”
varit havsbotten.
Var den mäktiga släkt som lät anlägga rösena bodde vet vi inte. Det är ju också
många generationer som är begravda på åsen, så anläggningen vittnar om att släkten
behöll sin höga status åtminstone ett par hundra år. Vid Kullängen finns ett gravfält
(Rö nr 3) som RAÄ daterar till sten- till järnålder. Här låg ända in på 1900-talet
en gård som kan ha varit gammal. Jälnsättra ligger på det som var en udde i havsviken
på bronsåldern och kunde ha varit en bra boplats, men om hövdingarnas gård låg där
är spåren säkert bortodlade. ”Sättra” och ”säter” betyder annars oftast en plats
utan fast bebyggelse, en skogsäng eller utmarksäng, så namnet verkar vara av sent
ursprung – men den kan ju ha hetat något annat på bronsåldern och senare övergivits.
Som så ofta får vi finna oss i att ”vi vet inte”!
På den här tiden bodde man i långhus, 10-15 m långa (fast man har hittat sådana
som varit upp till 30 m långa), med brant lutande tak täckta av vass. Eftersom djuren
kunde vara ute året om hade gårdarna inga eller få uthus. Byar med flera gårdar
förefaller inte ha varit så vanliga på äldre bronsåldern, så man får väl tänka sig
en gård med ett extra stort och fint hus, där hövdingen kunde ställa till med gästabud
för sina underlydande i trakten. Släktens betydelse manifesterades ju också av de
vitt synliga gravrösena på åsen ovanför.
Nr 8 är det största av rösena, med en diameter om 13 m och en höjd av 1,5 m. De
övriga är mellan 7 och 11 m. Nr 9 består av två nästan lika stora rösen tätt intill
varandra. Nr 4:1 rubriceras också röse, medan de övriga kallas stensättningar. Förbryllande
nog säger RAÄ att 4:1 till 4:3 är naturbildningar, och man undrar varför de då får
vara med i fornminnesförteckningen.
Källor:
RAÄ Fornsök (http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/)
Göran Burenhult (red): ”Arkeologi i Norden”, del 1, ISBN 978-91-27-13131-6
Stig Welinder m fl: ”Jordbrukets första 5000 år”, ISBN 91-27-34892-X
Skogsstyrelsen: ”Kulturmiljövård i skogen”, ISBN 91-88462-05-6
Wikipedia: Sökord: ”Sverige under bronsåldern”
Mats Wahlberg (red): ”Svenskt ortnamnslexikon”, ISBN 91-7229-020-X
SGU strandlinjekartor (http://maps2.sgu.se/kartgenerator/maporder_sv.html)
Sidan först publicerad 2013-06-09.